Antireumatikaterapi

Flertalet patienter med reumatisk inflammatorisk sjukdom behandlas med remissionsinducerande läkemedel, så kallade antireumatiska, sjukdomsmodifierande läkemedel (DMARDs). Behandlingen är ofta framgångsrik och medför att sjukdomens aktivitet nedbringas och ibland går i remission. Mycket talar för att behandlingen ska påbörjas tidigt och pågå under lång tid, förutsatt att eventuella biverkningar eller andra omständigheter inte talar emot.

Vid diagnostiserad artritsjukdom är methotrexat (Methotrexate) peroralt 1 ggr/vecka som regel förstahandsval på grund av god effekt och låg biverkningsfrekvens. Innan methotrexat insättes tas lungröntgen, blodstatus, kreatinin  och  ALAT  med  särskild kontroll av  leverenzymer som kan  påverkas av behandlingen. Folsyra (Folacin) 2-6 tabl/v (ej methotrexat-dagen) ges för att minska risken för methotrexat-betingade biverkningar. Under de första  månaderna ges även per oral kortisonbehandling i väntan på effekt av methotrexat.

Exempel på andra DMARDs (Disease Modifying Anti Rheumatic Drugs) som används är (Sulfazalazin) salazopyrin, klorokinfosfat (Klorokinfosfat), hydroxiklorokin (Plaquenil) och leflunomid (Arava).

Salazopyrin

De icke-dosberoende biverkningar som kan uppträda, kommer nästan alltid under de tre första behandlingsmånaderna. Det gäller framförallt agranulocytos, leverpåverkan och hudmanifestationer. Salazopyrininducerad SLE är ett, om än mycket ovanligt, undantag som kan uppträda efter lång tids behandling.

Provtagningsrekommendationer: Hb, LPK, TPK och ALAT är prover som tas med tätare intervall i början av reumatologen.

Klorokin

De vanligaste biverkningarna är illamående samt klåda och utslag. Fotosensitivitet motiverar försiktighet vid solexposition och rekommendation om solglasögon. Vid långtidsbehandling finns viss risk för retinopati.

Terapiuppehåll görs under åtminstone två månader (gärna längre om tillståndet tillåter), lämpligen under sommaren eller i samband med solsemester.

OBS! Detta är ingen förteckning över samtliga biverkningar, endast en sammanfattning av de vanligaste samt de provtagningsrutiner vi rekommenderar. Vid tveksamheter, se Fass och ta kontakt med reumatologspecialist.

Immunmodulerare

Sedan år 2000 används även så kallade biologiska läkemedel (immunmodulerare) i första hand TNF-alfa-hämmare allt mer mot reumatoid artrit, spondylartriter och psoriasisartrit. Läkemedel som verkar sjukdomsmodifierande och selektivt immunosuppressivt med cytokindämpande effekt och därmed kan leddestruktion förhindras hos patienter som svarar på behandlingen. Dessa läkemedel kan i kombination med methotrexat få artritsjukdomen att gå i remission alternativt förbättra många patienter. Detta är en potent och kostsam behandling som sällan utgör förstahandspreparat. De TNF-hämmare som hittills registrerats är infliximab (Remicade) som kan ges med methotrexat, adalimumab (Humira) och etanercept (Enbrel), golimumab (Simponi) och certolizumab pegol (Cimzia).

Att tänka på vid TNF-alfa-blockads-behandling är att risken för vissa infektioner, särskilt tuberkulos, ökar. Det finns också en viss risk för försämring av hjärtsvikt. Om sådana bieffekter uppkommer, ska TNF-blockad behandlingen utsättas snarast.

Huruvida risken för tumörsjukdom eller cancer ökar vid TNF-blockads-behandling är fortfarande oklart.

Ytterligare biologiska läkemedel mot reumatisk inflammation finns som B-cells-hämmaren rituximab (Mabthera) och T-cells-hämmaren abatacept (Orencia), vilka baserar sig på helt andra immunmodulerande mekanismer än TNF-blockad och kan därför utgöra ett alternativ när intolerans för TNF-hämmare föreligger hos patientkategorier där indikation för biologiska läkemedel finns.Det finns interleukinhämmare tocilizumab (Roactemra) som kan kombineras med methotrexat som ytterligare ett behandlingsalternativ till denna patientkategori.