Barn som upplever våld i hemmet

All hälso- och sjukvårdspersonal har som sin uppgift

• att upptäcka barn som upplever våld i sitt hem
• att ge adekvat vård och omvårdnad
• att vid misstanke om att socialtjänsten behöver ingripa för barnets skydd och bästa är skyldiga att anmäla detta till dem

Vart tionde barn upplever våld i hemmet och vart tjugonde barn gör det ofta. Studier visar att när familj och barn redan är påfrestade av något skäl, tex av missbruk, psykiska problem, ekonomiska problem och olika sjukdomar så ökar risken dramatiskt för förekomst av våld i familjen. Våld mellan vuxna är sällan dolt för barnen. Majoriteten av barnen vet och upplever på nära håll vad som pågår. Många har både hört och sett våldet som pågår och dessa barn utsätts för psykisk barnmisshandel. Små barn är mer utsatta och mer sårbara för våld i familjen. Risken för att barnen även utsätts för fysisk eller sexuell misshandel är 15 gånger högre när mamma misshandlas. Många barn har även sett sexuellt våld, tex att mamma våldtas, vilket kan definieras som sexuellt övergrepp.

Våld i hemmet innebär en allvarlig psykisk påfrestning och kan orsaka en rad svåra problem såväl akut som på sikt hos drabbade barn. Istället för att få sina egna behov tillgodosedda skyddar många av barnen sina mammor och syskon och bär sina svåra känslor och upplevelser på egen hand. Det här kan sätta spår i barns hälsa och utveckling. Majoriteten av drabbade barn uppvisar kliniska symtom som behöver behandlas med specialiserade insatser. Symtomens allvarlighetsgrad kan variera med ålder, plats i syskonskaran, tidigare påfrestningar och andra faktorer i familjen. Ju tidigare och längre tid ett barn utsätts desto allvarligare kan konsekvenserna bli. Flera studier visar att våldet kan påverka barnen även långt upp i vuxen ålder. En allvarlig konsekvens är att barnets tillit till vuxna allvarligt påverkas liksom synen på sitt eget och andras värde och hur man löser konflikter. Utsatthet för våld i familjen är en vanlig bakgrundfaktor vid en mängd psykiska problem såväl i barndomen som i vuxenlivet. Barn som har vuxit upp med en pappa som misshandlar deras mamma är idag överrepresenterade bland män som använder våld mot sin partner.

Barn som bevittnar våld har sedan 2006 brottsofferstatus med rätt till ersättning och samma stöd som andra brottsoffer enligt Socialtjänstlagen.

Bemötandet är grundläggande. Huvudprinciperna i FN:s barnkonvektion bör beaktas:

• Artikel 2 – alla barn har samma rättigheter och lika värde. Inget barn får diskrimineras
• Artikel 3 – vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet
• Artikel 6 – varje barn har rätt till liv och utveckling
• Artikel 12 – varje barn har rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade i alla frågor som berör honom eller henne

För mötet i vården innebär detta att både delaktighets- och omsorgsprincipen beaktas samt att samtalet antar ett barnorienterat perspektiv:

• Barnet måste få information på ett sätt som det förstår
• Barnet måste få tillfälle att yttra sig, att få bli lyssnad till vilket gör att deras upplevelser kan giltiggöras
• Barnet får vara med och fatta beslut då delaktighet kan göra situationen mer begriplig och hanterbar för barnet

Småbarn

• Störda anknytningsrelationer
• Oroliga, gnälliga, rädda, klängiga, mat- och sömnproblem
• Tillväxt och utveckling stannar av eller går långsamt
• Lite äldre småbarn kan gå tillbaka i utvecklingen

Förskoleåldern

• Aggressivitet och utbrott
• Beteendeproblem
• Svårigheter i det sociala samspelet
• Svårt att utveckla empati
• Lägre självkänsla
• Extrem rädsla leder till psykosomatiska symtom som: huvudvärk, ont i magen, astma, sömnsvårigheter, mardrömmar, enures efter att ha varit torra, börjar gå i sömnen

Skolbarn

• Utåtagerande eller inåtvända
• Svårt att koncentrera sig i skolan
• Skuld- och skamkänslor
• Aggressivitet
• Rationella förklaringar till eget våld
• Följer inte skolregler
• Sorgsna och deprimerade
• Medvetenhet om familjehemlighet, känsla av att vara annorlunda

Ungdomar

• Rymmer hemifrån
• Skolkar
• Ätstörningar
• Självskadebeteende
• Depression
• Självmordsförsök
• Svårigheter att skapa sunda relationer
• Pojkar kan bli förövare
• Ilska som blir inåt- eller utåtriktad
• Självpåtaget ansvar för problemen som leder till ökad kontroll men skapar hinder i barnets utveckling

Behandlingsmålen bör också utgå från FN:s barnkonvention.

Alla barn och ungdomar har rätt att växa upp i hem där våld inte förekommer och att få tillbringa tiden med sina föräldrar under trygga och säkra förhållanden.

De barn som har bevittnat våld i sina hem bör erbjudas stöd och hjälp för sina upplevelser. Skydd mot fortsatt utsatthet för våld är alltid den första och viktigaste åtgärden.

Då mamman är patient

Vid misstanke om att våld förekommer i familjen bör kvinnan tillfrågas om detta utan närvaro av andra personer. Barn upp till 2½ år kan finnas i rummet. Se vårdprogram Våldsutsatta kvinnor.

Oavsett om kvinnan berättar om att hon utsätts för våld eller inte är en misstanke om att socialtjänsten behöver ge stöd till familjen tillräcklig för att en anmälan ska upprättas, se vårdprogram Misstanke om att barn far illa.

Då barnet är patient

Om barnet är tillräckligt gammal kan vårdpersonal tala själv med barnet om vårdnadshavaren och barnet går med på detta.

Åtgärder för barnet

• Ta ställning till barnets hälsotillstånd
• Barnen bör erbjudas möjlighet till hjälp att förstå och hantera sina upplevelser. Detta kan ske med hjälp av Trappan modellen som erbjuds främst inom socialtjänsten
• Föreslå detta för föräldrarna och motivera dem att låta barnet få den hjälp de behöver. Den våldsutövande föräldern motsätter sig ofta detta men i samverkan med socialtjänsten kan motivationsarbete ske. Ett förslag om lagförändring i juli 2012 finns som innebär att det vid uppgifter om våld i familjen och mot barn ska räcka att en vårdnadshavare söker stöd och behandling för barnet
• Vid behov, t ex när barn utsatts för upprepat våld under lång tid eller när socialtjänstens metoder ej räcker, kan barnet remitteras för vidare bedömning hos lokal BUP-mottagning. För konsultation finns BUP:s specialenhet BUP Grinden
• Erbjud återbesök och följ upp. Ditt stöd är viktigt!
• Dokumentera

Enligt 14 kap 1 § Socialtjänstlagen är all hälso- och sjukvårdspersonal skyldiga "att genast till socialnämnden anmäla om man i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa...". På vanlig svenska är det samma sak som att anmäla vid misstanke.

Anmälningsskyldigheten väger alltså tyngre än tystnadsplikten och är absolut

Det är inte heller personalens ansvar att utreda, leta efter bevis eller bedöma sannolikheten i uppgifterna om våld – oro är tillräcklig grund för anmälan. Det finns alltså inget rum för överväganden hos den anmälningsskyldige. Anmälningsplikten inträder redan vid misstanke om att barn far illa (lagen gäller barn och ungdom upp till 18 år). OBS! att det är tillräckligt att oron/misstanken är baserad på andrahandsuppgifter.

Upplevelsen av att anmäla

Föräldrar kan uppleva att det är jobbigt att en anmälan görs och personal kan tycka att det är jobbigt att göra en anmälan till socialtjänsten. Det finns en rädsla för att kontakten med familjen ska försämras eller ta slut. Erfarenhet visar dock att kontakten och förtroendet mellan anmälaren och föräldrarna fortsätter även efter att en anmälan gjorts.

Alla som arbetar inom hälso- och sjukvården har en skyldighet att anmäla. Den som arbetar inom hälso- och sjukvården kan inte göra anmälan anonymt. Sök stöd hos kollegor och chef. Utveckla lokala rutiner för handläggning av anmälan och samverkan med socialtjänst.

Vid alla tillfällen då misstanke om att ett barn på något sätt far illa och kan behöva hjälp, stöd eller skydd från socialtjänsten ska en anmälan göras. Sammanfattningsvis kan det handla om att ett barn inte får sina grundläggande fysiska eller psykiska behov tillfredsställda, tex att de är otillräckligt klädda, är ute sent på kvällarna, ofta lämnas ensamma eller visar tecken på att de inte mår bra. Se Socialstyrelsens handbok.

Vår skyldighet är att anmäla misstanke – det är socialtjänsten som utreder.

Vid osäkerhet finns möjlighet att kontakta socialtjänsten utan att barnets identitet röjs – det får dock inte leda till att anmälan fördröjs.

Om nya uppgifter tillkommer efter anmälan, tex information om att tidigare uppgifter varit felaktiga eller nya allvarliga misstankar uppstår, är man skyldig att informera socialtjänsten om detta.

Anmälan ska ske omgående men du kan ändå vid behov samråda med en kollega eller chef. Anmälan kan ske muntligt vid en akut situation, per telefon eller vid ett personligt besök hos socialtjänsten. Muntlig anmälan dokumenteras hos socialtjänsten och anmälaren ska få bekräftelse på att anmälan tagits emot. Muntlig anmälan bör kompletteras med en skriftlig anmälan.

Socialtjänsten är utredande myndighet och ska snabbt träffa familjen för att besluta om en utredning ska inledas. De har i sådana fall fyra månader på sig att utreda och besluta om stöd till familjen. I vissa fall kan själva utredningen leda till förändring för barnet. Efter avslutad utredning kan socialtjänsten erbjuda olika insatser som familjen kan tacka nej till. Anmälaren får inte veta vad utredningen leder till. Det är därför viktigt att alltid göra en ny anmälan vid ny misstanke. I fall av svår, systematisk misshandel kan det vara aktuellt att socialtjänsten omhändertar barnet och att en polisanmälan görs.

Se Regeringskansliets Tips och råd vid anmälan.