Misstanke om att barn far illa

I all hälso- och sjukvårdspersonals uppgifter ingår:

• Att upptäcka och identifiera barn som far illa
• Att förebygga barnmisshandel
• Att ge adekvat vård och omvårdnad
• Att dokumentera
• Att vid misstanke om att ett barn far illa göra en anmälan till socialtjänsten
• Att ge barn och föräldrar ett gott bemötande
• Att samverka med andra instanser

Hemmet förutsätts vara en trygg plats där barn kan få sina grundläggande behov tillfredsställda och lära sig tillit till andra människor. I Sverige är majoriteten av befolkningen mot barnaga och som första land i världen förbjöds det i Sverige 1979. Trots det blir nästan vart sjunde barn någon gång misshandlat i hemmet. Vart tusende barn under ett år utsätts för så allvarlig fysisk misshandel som leder till att nästan hälften av dem får hjärnskador. Mörkertalet när det gäller barnmisshandel är stort.

Förövaren är oftast en förälder eller annan närstående, oftast en biologisk förälder. 

Att anmäla misstanke om barnmisshandel kan vara livsviktigt för barnet.

Barns hälsa påverkas både på kort och på lång sikt när de utsätts för våld. Att som barn utsättas för fysisk eller psykisk våld är en traumatisk händelse och kan förutom direkta fysiska skador leda till olika psykosomatiska besvär. Dessutom skadas tilliten till vuxna. Det kan också resultera i att en felaktig självbild uppstår.

Vad är barnmisshandel?
Kommittén mot barnmisshandel (SOU 2001:72) har i sitt slutbetänkande definierat barnmisshandel.

”Barnmisshandel är när en vuxen person

• utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller
• försummar att tillgodose barnets grundläggande behov”.

Sammanfattning av tecken på barnmisshandel

Anledning till misstanke

• Medicinsk hjälp söks sent, besöksorsaken kan vara en banal åkomma
• Oklar skadebild som inte stämmer överens med skadan
• Dålig tillväxt

Specifika skadebilder som

• blåmärken eller bett
• märken efter bälten eller remmar
• skador på läpparna
• kal fläck på huvudet
• frakturer i olika stadier av läkningsprocessen
• bränn- och skållningsskador
• förgiftningsskador
• kvävning
• ögonskador

Kliniska tecken på psykisk misshandel

Hos spädbarn kan det handla om begreppet ”barnen som aldrig tar sig” (barn som inte växer och utvecklas som de ska), barn som är smutsiga och/eller har mycket blöjeksem.

Hos förskolebarn kan sämre tillväxt än förväntat ses, svårigheter att uppföra sig, försenad språkutveckling, koncentrationssvårigheter, social omognad, smutsiga kläder och ingrodd smuts.

Hos skolbarn kan sämre tillväxt ses, dålig hygien, inlärningsproblem, dåligt självförtroende och svårigheter av att klara nya situationer och påfrestningar, avsaknad av djupare relationer med andra barn.

Många barn som utsätts för psykisk misshandel uppfyller kriterierna för posttraumatiskt stressyndrom.

Utförligare beskrivning ges av Kommittén mot barnmisshandel, "Tecken på barnmisshandel och försummelse".

Behandlingsmål

• Att förhindra ytterligare misshandel
• Att minska de fysiska och psykiska effekterna av våldet på barns hälsa.
• Att föräldrar får rätt stöd för att fungera som föräldrar.

Åtgärder

• Vid misstanke om att ett barn far illa ska anmälan till socialtjänsten göras omgående, se nedan. Det är inte vårdens sak att bevisa om brott har begåtts.
• Adekvat vård och omvårdnad utifrån barnets behov
• Erbjud och uppmana till läkarbesök
• Erbjud föräldrar och barn återbesök, hos dig själv eller annan person utifrån föräldrarnas önskemål och lokala resurser
• Dokumentera i journalen

Se Regionalt vårdprogram "Vid misstanke om fysisk misshandel av spädbarn".

Enligt 14 kap 1 § socialtjänstlagen är all hälso- och sjukvårdspersonal skyldiga "att genast till socialnämnden anmäla om man i sin verksamhet får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa...". På vanlig svenska är det samma sak som att anmäla vid misstanke.

Anmälningsskyldigheten väger alltså tyngre än tystnadsplikten och är absolut. Det är inte heller personalens ansvar att utreda eller leta efter bevis. Det finns alltså inget rum för överväganden hos den anmälningsskyldige. Anmälningsplikten inträder redan vid misstanke om att barn far illa (lagen gäller barn och ungdom upp till 18 år). Misstanken kan vara baserad på andrahandsuppgifter.

Upplevelsen av att anmäla:
Föräldrar kan uppleva att det är jobbigt att en anmälan görs och personal kan tycka att det är jobbigt att göra en anmälan till socialtjänsten. Det finns en rädsla för att kontakten med familjen ska försämras eller ta slut. Erfarenhet visar dock att kontakten och förtroendet mellan anmälaren och föräldrarna fortsätter även efter att en anmälan gjorts.

Vem ska anmäla?
Alla som arbetar inom hälso- och sjukvården har en skyldighet att anmäla. Den som arbetar inom hälso- och sjukvården kan inte göra anmälan anonymt.

Vad ska anmälas?
Vid alla tillfällen då misstanke om att ett barn på något sätt far illa och kan behöva hjälp, stöd eller skydd från socialtjänsten ska en anmälan göras. Sammanfattningsvis kan det handla om att ett barn inte får sina grundläggande fysiska eller psykiska behov tillfredsställda, t ex att de är otillräckligt klädda, är ute sent på kvällarna, ofta lämnas ensamma eller visar tecken på att de inte mår bra. Se Socialstyrelsens handbok.

Vår skyldighet är att anmäla misstanke – det är socialtjänsten som utreder.

Vid osäkerhet finns möjlighet att kontakta socialtjänsten utan att barnets identitet röjs – det får dock inte leda till att anmälan fördröjs.

Om nya uppgifter tillkommer efter anmälan, t ex information om att tidigare uppgifter varit felaktiga eller nya allvarliga misstankar uppstår, är man skyldig att informera socialtjänsten om det.

Hur görs anmälan?
Anmälan ska ske omgående men du kan ändå vid behov samråda med en kollega eller chef. Anmälan kan ske muntligt vid en akut situation, per telefon eller vid ett personligt besök på socialtjänsten. Muntlig anmälan dokumenteras hos socialtjänsten och anmälaren ska få bekräftelse på att anmälan tagits emot. Muntlig anmälan bör kompletteras med en skriftlig anmälan.

Vad händer sedan?
Socialtjänsten är utredande myndighet och ska snabbt träffa familjen för att besluta om en utredning ska inledas. De har i sådana fall fyra månader på sig att utreda och besluta om stöd till familjen. I vissa fall kan själva utredningen leda till förändring för barnet. Efter avslutad utredning kan socialtjänsten erbjuda olika insatser som familjen kan tacka nej till. Anmälaren får inte veta vad utredningen leder till. Det är därför viktigt att alltid göra en ny anmälan vid ny misstanke. I fall av svår, systematisk misshandel kan det vara aktuellt att socialtjänsten omhändertar barnet och att en polisanmälan görs.

Se Regeringskansliets Tips och råd vid anmälan.