Autismspektrumtillstånd

Vårdnivå/remiss

Upp

Patienter med autismspektrumtillstånd bör handläggas inom primärvården eller psykiatrin och bör ha en ansvarig läkare som är kunnig inom området. Dessa patienter har också möjlighet att söka insatser från habiliteringen.

Utredning för misstänkt autismspektrumtillstånd bör ske av ett neuropsykiatriskt utredningsteam inom psykiatrin. Var god se avsnittet om neuropsykiatrisk utredning för mer information.

Undantagsvis kan personer med autismspektrumtillstånd behöva akut inneliggande vård för psykiatriska problem, exempelvis vid svår agitation, självskada eller florid psykos, men det bör då handla om korta vårdtider, om möjligt i en särskilt anpassad vårdmiljö.

Symtom/kriterier

Upp

Allmänt

Autismspektrumtillstånd är ett spektrum av utvecklingsrelaterade problem med debut i barndomen som utmärks av varaktig funktionsnedsättning i fråga om social kommunikation och interaktion samt begränsade, repetitiva beteendemönster, intressen och aktiviteter. Etiologin är inte fullt klarlagd, men tycks till stor del sammanhänga med genetiska faktorer.

Autismspektrumtillstånd förekommer ofta samtidigt med andra utvecklingsrelaterade problem. Patienter med diagnosen autism har ofta samtidig utvecklingsstörning. Aspergers syndrom betraktas som en undergrupp av autismspektrumtillstånd och karakteriseras av en förhållandevis normal språklig och kognitiv utveckling.

Symtom

Symtom på autismspektrumtillstånd är nedsatt förmåga till ömsesidig social interaktion och kommunikation, nedsatt föreställningsförmåga samt begränsade och repetitiva beteendemönster och intressen. Många patienter med autismspektrumtillstånd har också bristande förmåga till automatisering, generalisering samt perceptionsstörningar, det vill säga över- eller underkänslighet för olika sinnesintryck.

Könsskillnader

Flickor har som grupp bättre utvecklade sociala förmågor, vilket ibland kan dölja ett autismspektrumtillstånd. Vid mer noggrann penetration av svårigheterna framkommer dock samma problem med social ömsesidighet som hos pojkar. Könsskillnader i hur symtomen kommer till uttryck tenderar att kvarstå i vuxen ålder. 

Psykiskt status

Yttre/beteende: Ofta rutinbundenhet. Beteendet kan ibland inge misstanke om svårt tvångssyndrom, psykossjukdom eller utvecklingsstörning.

Formell kontakt: Mer eller mindre tydliga avvikelser i kommunikation och socialt samspel. En del är tysta och tillbakadragna, i sällsynta fall mutistiska, andra är mycket verbala. Monolog kan föredras framför dialog. Bristfällig icke-verbal kommunikation är vanlig, inkluderade avvikande användning och timing av exempelvis ögonkontakt, gester och ansiktsuttryck. Språkbruk och röstläge kan ibland vara monotont, repetitivt och stereotypt. Samtalen utgår ofta från patientens egna intressen. Nyanser i språket och abstrakta resonemang kan vara svåra att förstå för patienten. Uttryck och liknelser kan tolkas konkret, bokstavligt. Ibland finns andra språkavvikelser, såsom ekolali eller att tala högt för sig själv.

Emotionell kontakt: Kan ibland vara reserverad, avståndstagande eller påträngande, distanslös. Varierande grad av svårigheter att tolka emotionella stimuli kan finnas, liksom svårigheter med inlevelseförmågan i andras tankar, känslor och avsikter.

Psykomotorik: Stereotypt, repetitivt rörelsemönster kan förekomma liksom hämmad, agiterad eller på annat sätt avvikande mimik och motorik.

Grundstämning: Påverkas ej primärt.

Affekter: Kan ibland uttryckas mindre tydligt.

Tankeförlopp/kognition: Ofta avvikande, tendens att fokusera mer på detaljer än på helheten. Svårigheter att manipulera och integrera abstrakt information, särskilt sådant som rör socialt samspel. Särskilda domäner kan finnas med exceptionell kognitiv kapacitet.

Psykostecken: Ibland auditiva, visuella eller sensoriska perceptionsstörningar, men ej regelrätta hallucinationer eller vanföreställningar.

Suicidalitet: Påverkas ej primärt.

Klassificering och koder

Diagnostiska kriterier enligt ICD-10

F84.0 Autism i barndomen

En genomgripande utvecklingsstörning som manifesterar sig före tre års ålder och karakteriseras av försämrad utveckling av socialt samspel, kommunikationsförmåga och av ett begränsat, stereotypt och repetitivt beteende. Härtill kommer en rad mindre specifika fenomen som fobier, sömn- och ätstörningar, raserianfall och självdestruktivt beteende.

Diagnostiska kriterier:

A. Avvikande eller bristande utveckling är tydlig före tre års ålder inom åtminstone ett av följande områden:

(1) receptivt eller expressivt språk som används i social kommunikation;

(2) utvecklingen av specifik (selektiv) social anknytning eller av ömsesidigt socialt samspel;

(3) funktionell lek eller symbollek.

B. Sammanlagt måste åtminstone sex symtom från (1), (2) och (3) föreligga, med åtminstone två från (1) och åtminstone ett vardera från (2) och (3).

(1) Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel tar sig åtminstone två av följande uttryck:

(a) oförmåga att adekvat använda blickkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester för att reglera det sociala samspelet;
 
(b) oförmåga att etablera kamratrelationer med jämnariga (på ett åldersadekvat sätt och trots rikliga möjligheter därtill) som innefattar ett ömsesidigt utbyte av intressen, aktiviteter och känslor

(c) bristande modulering av socio-emotionell ömsesidighet som visar sig genom nedsatt eller avvikande gensvar på andra människors känslor, eller bristande anpassning av beteendet till det sociala sammanhanget, eller en dålig integration av sociala, emotionella och kommunikativa beteenden

(d) brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra människor (till exempel visar inte för andra, lämnar inte fram eller pekar på sådant som är av intresse).

(2) Kvalitativ avvikelse i kommunikativ förmåga tar sig åtminstone ett av följande uttryck:

(a) försenad talutveckling eller total avsaknad av talat språk utan försök att kompensera för detta genom att använda andra sätt att kommunicera, t.ex. gester och pantomim (kommunikativt ”joller” har ofta saknats)

(b) relativ oförmåga att inleda och upprätthålla samtal (i förhållande till den aktuella språkliga utvecklingsnivån), med ett ömsesidigt kommunikativt utbyte med den andra personen

(c) stereotypt och repetitivt språkbruk eller idiosynkratisk användning av ord eller meningar

(d) brist på varierade låtsaslekar eller (i lägre ålder) socialt härmande lek.

(3) Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter tar sig åtminstone ett av följande uttryck

(a) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna eller onormala i intensitet och fokusering; eller ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna i intensitet och snäva i sin natur men inte till innehåll eller fokusering

(b) till synes tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer

(c) stereotypa och repetitiva motoriska manér som inbegriper endera att vifta eller vrida med händerna eller fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen

(d) fascination inför delar av föremål eller icke-funktionella delar av leksaker (såsom deras lukt, hur materialet de är gjorda av känns, eller ljudet eller vibrationer som de avger).

C. Den kliniska bilden går inte att hänföra till andra former av genomgripande utvecklingsstörningar; impressiv språkstörning (F80.2) med sekundära socio-emotionella problem; reaktiv störning i känslomässig bindning under barndomen (F94.1) eller distanslöshet hos barn (F94.2); psykisk utvecklingsstörning (F70–F72) med någon därmed förknippad känslomässig eller beteendemässig störning; schizofreni (F20.-) med ovanligt tidig debut; och Retts syndrom (F84.2).

F84.1 Atypisk autism

En genomgripande utvecklingsrubbning som skiljer sig från autism i barndomen genom senare debut eller genom att inte uppfylla kriterierna på alla de tre områden som karakteriserar autism i barndomen. Denna subkategori används då utvecklingen först efter tre års ålder blir avvikande och försenad och när det saknas påvisbara störningar inom ett eller två av de psykopatologiska områden som kännetecknar autism i barndomen (störning i samspel, kommunikationssvårigheter samt begränsat, stereotypt och repetitivt beteende), trots samtidig närvaro av karakteristiska störningar inom resterande områden. Atypisk autism ses oftast vid grav psykisk utvecklingsstörning eller vid svår impressiv språkstörning.

Diagnostiska kriterier:

A. Avvikande eller bristande utveckling är tydlig vid tre års ålder eller senare (samma kriterier som vid autism utom åldern då symtomen framträder).

B. Det föreligger kvalitativa avvikelser i ömsesidig socialt interaktion eller i kommunikativ förmåga eller begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter. (Samma kriterier som vid autism men det är inte nödvändigt att kriterierna för antalet områden med avvikande utveckling uppfylls.)

C. Tillståndet uppfyller ej de diagnostiska kriterierna för autism (F84)

F84.5 Aspergers syndrom

Diagnostiska kriterier:

A. Ingen kliniskt signifikant allmän försening av språklig eller kognitiv utveckling. För diagnos krävs att enstaka ord skall ha uttalats vid två års ålder eller tidigare och att kommunikativa fraser har använts vid tre års ålder eller tidigare. Förmåga att klara sig själv, adaptivt beteende och nyfikenhet på omgivningen under de första tre åren skall ligga på en nivå som överensstämmer med normal intellektuell utveckling. Den motoriska utvecklingen kan emellertid vara något försenad och motorisk klumpighet är vanlig (dock inget nödvändigt diagnostiskt kriterium). Isolerade specialförmågor, ofta relaterade till onormala intressen och sysselsättningar, är vanliga, men krävs inte för diagnos.

B. Kvalitativa avvikelser i ömsesidig social interaktion (samma kriterier som för autism. För att underlätta användningen är dessa kriterier även inlagda nedan).

Kvalitativa avvikelser i ömsesidigt socialt samspel tar sig åtminstone två av följande uttryck:

(a) oförmåga att adekvat använda blickkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester för att reglera det sociala samspelet;

(b) oförmåga att etablera kamratrelationer med jämnåriga (på ett åldersadekvat sätt och trots rikliga möjligheter därtill) som innefattar ett ömsesidigt utbyte av intressen, aktiviteter och känslor;

(c) bristande modulering av socio-emotionell ömsesidighet som visar sig genom nedsatt eller avvikande gensvar på andra människors känslor, eller bristande anpassning av beteendet till det sociala sammanhanget, eller en dålig integration av sociala, emotionella och kommunikativa beteenden;

(d) brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra människor (till exempel visar inte för andra, lämnar inte fram eller pekar på sådant som är av intresse).

C. Individen uppvisar ett ovanligt intensivt, avgränsat intresse för något område eller begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter (samma kriterium som för autism; men det torde vara mindre vanligt att dessa innefattar motoriska manér eller att man sysselsätter sig med delar av objekt eller leksakernas icke-funktionella delar. För att underlätta användningen är dessa kriterier även inlagda nedan).

Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter tar sig åtminstone ett av följande uttryck:

(a) omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna eller onormala i intensitet och fokusering; eller ett eller flera stereotypa och begränsade intressen som är överdrivna i intensitet och snäva i sin natur men inte till innehåll eller fokusering;

(b) till synes tvångsmässig fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer;

(c) stereotypa och repetitiva motoriska manér som inbegriper endera att vifta eller vrida med händerna eller fingrarna, eller komplicerade rörelser med hela kroppen;

(d) fascination inför delar av föremål eller icke-funktionella delar av leksaker (såsom deras lukt, hur materialet de är gjorda av känns, eller ljudet eller vibrationer som de avger).

D. Störningen går inte att hänföra till andra varianter av genomgripande utvecklingsstörningar: schizofreni av simplexform (F20.6), schizotyp störning (F21), tvångssyndrom (F42.-), anankastisk personlighetsstörning (F60.5), reaktiv störning i känslomässig bindning under barndomen (F94.1) eller distanslöshet hos barn (F94.2).

F84.8 Andra specificerade genomgripande utvecklingsstörningar

F84.9 Genomgripande utvecklingsstörning, ospecificerad

Detta är en residualkategori som bör användas för störningar som passar in på den allmänna beskrivningen av genomgripande utvecklingsstörningar men där motstridiga fynd eller brist på adekvat information innebär att kriterierna inte uppfylls för någon av de andra koderna under F84.

Förlopp

Medfödd eller tidigt förvärvad funktionsnedsättning utan tydligt insjuknande. Vid diagnosen autism kan symtom visa sig redan under småbarnsåren i form av avvikande beteende såsom kontaktsvårigheter, stereotypt beteende, svårigheter med sömn och mat samt att utvecklingen av förmågor såsom kommunikation och socialt samspel är försenad eller saknas. I vissa fall kan utvecklingssteg som redan har uppnåtts gå förlorade. Vid Aspergers syndrom eller atypisk autism kan svårigheterna bli tydliga först under skolåldern eller senare, då kraven på abstraktionsförmåga, flexibilitet och social ömsesidighet ökar.  Förloppet är oftast kontinuerligt. Vid autism kan ibland ske en försämring under tonår eller vuxenliv, speciellt vid bristande stimulans och träning av funktioner. Vid Aspergers syndrom ses ofta en försenad men fortsatt utveckling av sociala och kommunikativa förmågor under hela livet.

Prognos: Misstankar om autism kan väckas mycket tidigt och diagnos är ofta ställd under förskoleåldern. För patienter med mindre uttalade svårigheter dröjer det längre, ibland ända upp till vuxen ålder. Ju mer uttalad autism och ju lägre begåvning, desto större är behovet av stöd och hjälp under hela livet. I rätt anpassad miljö kan patientens förmåga att kompensera för sina problem, om än inte helt, öka med stigande ålder. Flera lindrigt drabbade förbättras i sin funktion under uppväxten så att de inte längre uppfyller diagnoskriterierna i vuxen ålder.

Epidemiologi

Upp

Prevalens: Cirka 1 procent, varav en minoritet har den svårare formen Autistiskt syndrom. Många vuxna patienter är ännu odiagnostiserade. Det är dubbelt så vanligt med autismspektrumdiagnos för män som för kvinnor, möjligen underdiagnostiserat hos kvinnor på grund av den något annorlunda symtomatologin.

Riskfaktorer

Upp

Ärftlighet dominerar. Andra kända riskfaktorer är exponering för alkohol och vissa läkemedel under fosterstadiet, hög ålder hos föräldrarna, förlossningskomplikationer och prematuritet.

Differentialdiagnos

Upp

Rådfråga alltid en mer erfaren kollega.

Följande differentialdiagnoser bör beaktas:

  • Utvecklingsstörning: Kan ge liknande beteende, kan också förekomma samtidigt. Kartläggning av begåvning genom neuropsykologisk utredning.
  • Svår språkstörning: Logopedbedömning kan behövas.
  • ADHD: Vanligt med hyperaktivitet och impulsivitet hos små barn med autism. Personer med autismspektrumtillstånd kan uppfattas som uppmärksamhetsstörda på grund av benägenhet att fastna i detaljer, rikta uppmärksamheten mot annorlunda saker och svårigheter med att skifta fokus. ADHD kan ge sekundära svårigheter med socialt samspel på grund av kärnsymtomen.
  • Tourettes syndrom: Tics (plötsliga, kortvariga, ensidiga) kan vara svåra att skilja från stereotypier (rytmiska, långvariga, bilaterala eller involverar hela kroppen).
  • Tvångssyndrom (OCD): Vid OCD uppfattas tvångssymtom som besvärande av patienten, som vill bli av med symtomen. Upprepning och stereotypa beteenden vid autismspektrumtillstånd upplevs ofta som positiva av patienten, och är då snarare att betrakta som autistiska ritualer.
  • Social fobi: Liknande beteende med socialt undvikande. Patienter med social fobi har dock vanligen god mentaliseringsförmåga med känslighet för andras omdömen.
  • Depression: Kan vara svårt att differentiera på grund av mimikfattigdom, monotont röstläge och svårigheter att beskriva känslor vid autismspektrumtillstånd.
  • Anorexia nervosa: Ofta autistiska drag som förstärks av svält. För diagnos inom autismspektrum hos en patient med anorexi bör man avvakta normaliserad vikt.
  • Schizofreni: Liknande kognitiva brister; svårigheter med mentalisering och brister i exekutiva funktioner. Hallucinationer och/eller vanföreställningar är typiska symtom vid schizofreni. Vissa typer av tankestörningar, motoriska och negativa symtom kan finnas vid båda tillstånden. En viktig skillnad är förloppet; schizofreni har oftast en tydlig debut med distinkt funktionsnedsättning i tonår eller vuxen ålder, medan symtom vid autismspektrumtillstånd har funnits sedan tidig barndom. I enstaka fall kan båda tillstånden förekomma samtidigt.
  • Psykopati: Innebär en normal förmåga till kognitiv empati (förmåga att förstå hur andra tänker och reagerar), men stora brister i affektiv empati (medkänsla). Personer med psykopati kan vara skickliga i att föra omgivningen bakom ljuset, till skillnad från personer med autismspektrumtillstånd som oftast är mycket sanningsenliga och dåliga på att manipulera andra. De flesta med psykopatisk personlighet har inte kontakt med psykiatri eller rättspsykiatri, men det förekommer att de söker psykiatrin om de har något att vinna på det. Vägledning för diagnostik ger främst den objektiva anamnesen, alltså anhörigas berättelse och journaluppgifter men också observation av kroppsspråk, mimik och beteende.

Samsjuklighet

Upp

Majoriteten av vuxna med autismspektrumtillstånd har minst en annan psykiatrisk diagnos. Andra utvecklingsrelaterade svårigheter kan finnas samtidigt med autismspektrumtillståndet.

  • Språkstörningar, specifika inlärningsproblem som dyslexi och dyskalkuli: kan kräva specifik träning och hjälpmedel. Bedöms av logoped
  • ADHD: Kan behöva specifik behandling med bland annat läkemedel. I nu gällande diagnoskriterier anges att ADHD-diagnos inte kan ställas vid samtidigt autismspektrumtillstånd. Detta kommer att förändras i nästa upplaga av DSM
  • Tics/Tourettes syndrom: ökad förekomst av motoriska och ibland även vokala tics
  • Tvångssyndrom (OCD), särskilt i form av symmetritvång och samlande, förekommer hos personer med autismspektrumtillstånd och kan behöva behandlas
  • Övriga ångesttillstånd: Innan behandling övervägs bör patientens livssituation kartläggas. Social ångest och socialt undvikande beteende kan bero på överkrav på socialt samspel. Krav på ömsesidig kommunikation kan framkalla stress, som i sin tur försämrar kommunikationsförmågan
  • Affektiva sjukdomar: Dystymi, depression och bipolär sjukdom är förhållandevis vanligt. Depressioner är ofta atypiska, även depressiva psykoser förekommer. Ökad rutinbundenhet, självskadande och annat stereotypt beteende är vanliga symtom på depression hos patienter med autismspektrumtillstånd. Skattningsskalor för depression kan lämpa sig mindre väl i vissa fall, då innebörden av abstrakta begrepp kan vara svåra att förstå. Depressiva symtom kan vara sekundära till sociala och yrkesmässiga misslyckanden på grund av autismspektrumtillståndet
  • Perceptionsavvikelser: Annorlunda varseblivning och tolkning av sinnesintryck. Vanligast med över- och underkänslighet vad gäller hörsel- och känselintryck. Kan ge upphov till problemskapande beteenden, stark stress och obehag men någon gång även till lustupplevelser och speciella förmågor
  • Schizofreni: Kan i enstaka fall kan drabba personer med autismspektrumtillstånd. I nu gällande diagnoskriterier anges att diagnosen Aspergers syndrom inte kan ställas vid samtidig schizofreni. Detta kommer troligen att förändras i nästa upplaga av DSM
  • Övriga psykoser och psykosliknande tillstånd: Kan ibland utlösas av svår stress, oftast i samband med förändringar i livssituationen. Återgång till bekanta rutiner kan ha god effekt.
  • Schizotypi och andra personlighetsstörningar: Symtomkriterier är ofta uppfyllda hos personer med autismspektrumtillstånd. Personlighetsstörningsdiagnos är dock sällan till någon praktisk nytta. Ett undantag är emotionellt instabil personlighetsstörning, som kan kräva specifik behandling.
  • Katatoni: Svårigheter med viljemässigt styrd motorik kan ibland ses vid autism som förlångsammade rörelser, ökad svarslatens, svårigheter att starta och stoppa, beroende av hjälp med igångsättning och ökad passivitet. Katatoni framträder särskilt vid stress och debuterar ofta i sena tonåren eller ung vuxenålder.
  • Ätstörningar: Selektivt val av föda och ospecifikt stört ätbeteende är mycket vanligt vid autismspektrumtillstånd. Problemen startar oftast i barndomen. De kliniska ätstörningarna, särskilt anorexia nervosa, är överrepresenterade.
  • Kroppslig sjukdom och hälsa: Förhöjd risk för epilepsi. Ofta svårigheter att söka hjälp för somatiska hälsoproblem. En del har annorlunda upplevelse av temperatur, smärta eller känsel och har svårt att beskriva symtom. Allergier, gastrointestinala besvär, smärttillstånd och hudåkommor är vanliga. Patienter med medfött syndrom (genetiskt eller sekundärt till skada) behöver ofta följas på grund av kroppsliga manifestationer som åtföljer syndromet, till exempel hjärt/kärlsjukdom
  • Utmattningssyndrom: Sekundärt till autismspektrumtillståndet
  • Missbruk: Mindre vanligt men förekommer. Oftast alkoholmissbruk; vanligast i gruppen med atypisk autism, minst vanligt vid Aspergers syndrom. Missbruket kan ibland vara relativt lätt att bryta om patienten erbjuds stöd och hjälp till ett meningsfullt sammanhang

Utredning

Upp

Basutredning
Inför detaljerad utredning och eventuellt vårdåtagande ska alltid en Basutredning genomföras för varje patient Basutredningen behöver inte repeteras men utgör från och med 2013 en vedertagen standard som utgångspunkt då behandling ska initieras. Patientskattad EQ-5D och behandlarskattad CGI inom basutredningen utgör härvid en global standard för kommande mätning av behandlingsutfall. Därtill kan adderas andra mått som individuell vårdplanering och respektive vårdprogram implicerar.

När kan utredning bli aktuell

För att neuropsykiatrisk utredning ska bli aktuell så ska patienten uppvisa symtom på autismspektrumtillstånd, ADHD eller utvecklingsstörning eller på annat sätt inge misstankar om utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning med debut i barndomen, samt ha signifikant lidande eller funktionsnedsättning inom viktiga livsområden. Patienten själv ska också vilja genomgå utredning. Neuropsykiatrisk utredning för patienter med tidigare psykiatrisk kontakt bör om möjligt ske vid patientens ordinarie mottagning och utan väntetid. Vid eventuell kö för utredning bör följande patientgrupper prioriteras, så att lång väntetid undviks:

  • Unga patienter med stort lidande eller funktionsnedsättning som har omedelbart behov av behandling och stöd
  • Gravida och småbarnsföräldrar
  • Patienter vars liv och/eller hälsa riskeras på grund av funktionsnedsättningen
  • Patienter med aggressivt eller farligt beteende.

Vilken information behövs

Remiss för neuropsykiatrisk utredning ska inkludera uppgifter om bakgrund och resultat av basutredning, se särskild remissmall (bilaga 3 i Regionala Vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning).. Relevant dokumentation såsom tidigare journaler, eventuella utredningar, utlåtanden och omdömen kan med fördel rekvireras i god tid före utredningsstarten.

Vart remittera

Neuropsykiatrisk utredning ska i första hand ske vid allmänpsykiatrisk öppenvårdsmottagning. Patienter som har pågående kontakt vid psykosmottagning eller annan specialiserad enhet bör utredas där. I undantagsfall kan utredning bli aktuell även inom sluten vård. Patienter med samtidigt missbruk/beroende ska utredas inom beroendevården, i första hand vid lokal beroendemottagning. Vissa kliniker har specialiserade neuropsykiatriska team eller enheter. Läs mera på Uppdragsguiden.

Efter godkännande av lokal samordnare inom kliniken kan också remiss om utredning ställas från psykiatrisk mottagning till en privat, upphandlad vårdgivare. Ansvaret för behandling och uppföljning åligger remitterande mottagning.

Utredningsteamets sammansättning

Läkare och psykolog i samarbete bör utgöra basen i utredningsteamet. Det bör även finnas tillgång till arbetsterapeut och eventuellt kurator.

Utredning vid samtidigt missbruk

Diagnostik av utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning vid samtidigt missbruk bör ske när patienten är dokumenterat drogfri. Minst fyra till sex veckors drogfrihet rekommenderas före eventuell bedömning av neuropsykologiska funktioner, beroende på vilken drog som använts. Innan dess kan dock andra delar i utredningen påbörjas och genomföras. En noggrann klinisk genomgång av när symtomen börjat, om och hur de visat sig före missbruksstarten och under drogfria perioder, är ett sätt att avgöra om problemen är relaterade till missbruk eller till utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning. Tidslinjer kan användas.

Utredningen kan i de flesta fall göras i öppen vård, men ibland kan vissa moment behöva genomföras inom sluten vård för att säkerställa drogfrihet. Samordning med socialtjänsten är ofta av stor vikt för att utredningen ska kunna genomföras och senare behandling ska lyckas.  För mer information se lokala riktlinjer för neuropsykiatrisk utredning inom beroendevården, Utredning och insatser för patienter med ADHD, lindrig utvecklingsstörning eller autismspektrumtillstånd och samtidigt missbruk eller beroende.

Formulering av frågeställning och utredningsmål

Utredning, diagnostik och behandling sker på patientens uppdrag och enbart efter diskussion med vederbörande. Syftet med utredningen formuleras tillsammans med patienten:

  • Finns det enbart behov av en diagnos?
  • Behövs även utredning av bakomliggande faktorer?
  • Behövs en funktionsbedömning som underlag för val av stödinsatser?

Utredningsgången

Omfattning och innehåll

Utredningens omfattning och innehåll utformas av läkare och psykolog och individualiseras med avseende på utredningens frågeställning och syfte. Utredningen ska alltid vara effektiv och meningsfull och genomföras på ett ekonomiskt sätt, utan onödiga insatser. Följande delar ska alltid gås igenom innan eventuell diagnos kan ställas:

  • Aktuella symtom, beteende och fungerande inom olika livsområden
  • Utveckling, symtom, beteende och fungerande under barndomen
  • Kognitiv funktion (för att diagnostisera eller utesluta utvecklingsstörning och svagbegåvning)
  • Psykiatriska differentialdiagnoser och psykiatrisk samsjuklighet
  • Somatiska differentialdiagnoser samt eventuella bakomliggande tillstånd.

Utredande läkare ska efter avslutad utredning ta ställning till åtgärder angående den eller de diagnoser man eventuellt kommit fram till: läkemedelsbehandling, psykologisk behandling och andra stödinsatser.

Inledande bedömning

Både läkare och psykolog kan med fördel delta vid det inledande besöket, så att utredningsteamet får ta del av samma grundläggande information och göra gemensamma observationer. En eller flera intervjuer genomförs med patienten, helst med en anhörig närvarande och delaktig. Om patientens önskar kan anhöriga intervjuas senare, eventuellt per telefon. Fokus för den inledande bedömningen bör vara anamnes inklusive noggrann utvecklingsanamnes, psykiskt status inklusive beteendebedömning (för dessa delar se utredningens innehåll nedan) samt inhämtande av kompletterande information genom tidigare dokumentation.

Den inledande bedömningen dokumenteras noggrant. Utifrån vad som har framkommit beslutar utredande läkare och psykolog tillsammans med patienten om vidare utredning behövs, i så fall samråder de om innehållet i denna.

Utredningen kan avslutas om hållpunkter för utvecklingsrelaterad funktionsnedsättning helt saknas; patienten får då rekommendationer om hur han eller hon kan gå vidare med sina problem. Den kan också avslutas om erfarna bedömare redan på basis av den inledande bedömningen tycker sig se en entydig bild av okomplicerad ADHD eller autismspektrumtillstånd, och det inte finns behov av funktionsbedömning.

Vidare utredning

Eventuell vidare utrednings omfattning och innehåll varierar beroende på initial frågeställning och problematikens komplexitet (se vidare under utredningens innehåll nedan). En tydlig tidsplan med överblick över utredningsgången bör göras upp, och kommuniceras med patienten.

Sammanfattning av utredningen

Utredningen innefattar bedömning av läkare, psykolog och eventuellt också av andra yrkeskategorier. När tillräcklig information inhämtats bör utredningsteamet sammanfatta utredningen och ta ställning till följande:

  • art och grad av symtom och funktionsnedsättning inom olika områden
  • om dessa motsvarar diagnoskriterier (för ett eller flera tillstånd)
  • eventuell tilläggsproblematik och psykiatrisk samsjuklighet
  • eventuellt behov av ytterligare kompletterande undersökningar
  • preliminär åtgärdsplan som sedan behöver diskuteras med patienten och eventuellt med närstående

Återföring av utredningsresultat

En sammanfattande presentation av utredningsresultaten ska göras för patienten, som gärna får ha med sig närstående vid tillfället:

  • vilka undersökningar och andra åtgärder som har gjorts
  • vilka styrkor som har framkommit och hur dessa kan tillvaratas
  • patientens dominerande problematik
  • eventuell diagnos eller diagnoser, samt innebörden av dessa - mer generellt och för just denna individ
  • vilka åtgärder som kan vara aktuella; möjligheter till behandling och stöd
  • intresseföreningar, litteraturtips och annat som kan vara till hjälp.

Informationen bör ges såväl muntligt som skriftligt. Samtalet bör ha en bearbetande karaktär där patienten ges utrymme att ställa frågor, formulera sina reaktioner på utredningen och dess resultat samt sina egna önskemål och behov av behandling och stöd. Flera uppföljande samtal kan behövas.

Vårdplan, samordnad individuell plan

Efter avslutad utredning påbörjas snarast möjligt planeringen av fortsatta insatser och man gör upp en så kallad vårdplan. Av den ska framgå:

  • vilka insatser för behandling och stöd som behövs
  • vem eller vilka som tillhandahåller dessa insatser
  • hur dessa ska kontaktas
  • vem som ska vara patientens ansvariga läkare
  • ansvarig person för att vårdprocessen följs
  • uppföljning och utvärdering av behandling och andra insatser     

Patienter med ADHD, lindrig utvecklingsstörning och autismspektrumtillstånd behöver ofta insatser från många olika instanser. Ett effektivt sätt att initiera stöd- och behandlingskontakter är att efter några veckor kalla till ett uppföljningsmöte. Till detta inbjuds de som är av betydelse för den vidare uppföljningen, till exempel närstående, arbetsgivare, skolpersonal, primärvård, habilitering, socialtjänst, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

En samordnad individuell plan bör vid behov upprättas och innefatta:

  • vad som beslutas
  • vem som har ansvar för vilken insats
  • namn och telefonnummer till patientansvarig läkare samt kontaktperson vid respektive instans
  • vem som ansvarar för samordning och uppföljning av insatserna

Hänsyn måste tas till personens funktionsnedsättning vid alla typer av mötesplanering. Stora möten kan ofta upplevas som svårbegripliga och den samordnade planeringen kan då behöva ske på annat sätt.

Utlåtande

Skriftlig sammanfattning av utredningen i ett utlåtande bör vara informativ, begriplig och användbar för patienten, anhöriga och uppföljande instanser. Utlåtandet bör vara kortfattat och omfatta:

  • tidpunkt för utredningen
  • använda metoder
  • eventuellt en kort sammanfattning av tidigare och aktuella symtom och funktionsnedsättning
  • initiativtagare och orsak till utredningen
  • namn på diagnos eller diagnoser inklusive diagnoskod enligt ICD/DSM
  • resultat av eventuell funktionsbedömning
  • svaga respektive starka sidor hos patienten
  • behov av behandling, stöd, hjälpmedel och uppföljning (som formulerats i samråd med patienten)
  • utredarnas namn, profession och arbetsplats

Patienten kan erbjudas ett förkortat utlåtande, där integritetskänslig information uteslutits. Ett separat neuropsykologiskt utlåtande kan ges till patienten, om vederbörande så önskar. Ytterligare intyg, till exempel till Försäkringskassan, för körkortstillstånd eller för god man, kan bli aktuella.

Anamnes

Anamnesen bör innefatta:

  • kontaktväg, kontaktorsak
  • patientens förväntningar på utredningen
  • uppväxt, tidigare sociala förhållanden
  • aktuella sociala förhållanden (notera om det finns minderåriga barn)
  • hereditet
  • utvecklingsanamnes (se nedan)
  • tidigare psykiatrisk anamnes
  • aktuella psykiatriska symtom och diagnoser
  • aktuella funktionsnedsättningar respektive starka sidor
  • tidigare somatisk anamnes
  • aktuella somatiska besvär och sjukdomar (inklusive syn- och hörselproblem)
  • alkohol- och droganamnes
  • tidigare utredningar och behandlingar
  • aktuella mediciner

Utvecklingsanamnesen är av avgörande betydelse för diagnostiken och bör prioriteras. Kartlägg utvecklingen av grundläggande funktioner såsom motorik, aktivitetsnivå, språk, icke-verbal kommunikation, ömsesidig social interaktion, lek och intressen, uppmärksamhet, impulskontroll. Använd gärna konkreta och detaljerade frågor.

Se vidare checklista för utvecklingsanamnes i Regionala Vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning.

Beteendebedömning

Redan de inledande bedömningssamtalen ger möjlighet till observation av patientens förmåga till ömsesidig kontakt, tal och språk, mimik och kroppsspråk, eventuell motorisk rastlöshet, verbal hyperaktivitet, tecken på bristande uppmärksamhet, impulskontroll, minne, etc. Se checklista för beteende i samtalssituationen, (bilaga 4 i Regionala Vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning).

Om man går vidare i utredningen bör utredarna tillvarata alla tillfällen att observera beteende i anslutning till testningar, samtal och undersökningar, under pauser, i väntrummet samt vid behov i strukturerade situationer (se nedan). Svårigheter kommer inte alltid fram under strukturerade förhållanden varför man också bör inhämta uppgifter om hur personen beter sig i sin vardagsmiljö. Om patienten samtycker kan till exempel partner, vänner och arbetskamrater ge värdefull kompletterande information.

Fördjupad bedömning vid autismspektrumfrågeställning

Autism Diagnostic Interview – Revised (ADI-R): Strukturerad anhörigintervju inriktad på att ta fram beskrivningar av beteenden som är typiska för autism.

The Diagnostic Interview for Social and Communication Disorders (DISCO): Strukturerad anhörigintervju som berör samtliga autismspektrumtillstånd samt screening för utvecklingsstörning, ADHD och andra psykiatriska tillstånd.

Autism Diagnostic Observation Schedule (ADOS): Halvstrukturerad beteendeobservation och bedömning av kommunikation, social interaktion, lek och fantasi. Modul 4 är för vuxna. Kan med fördel filmas.

Användning av ovanstående instrument kräver speciell utbildning,se exempel på frågeformulär och skattningsskalor (bilaga 5 i Regionala Vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning).

Frågeformulär och skattningar

Frågeformulär och skattningsskalor ska ses som komplement till intervjuer och ska inte användas isolerat som diagnostiska instrument. De kan heller inte användas för differentialdiagnostik då de i regel inte är utprövade för andra tillstånd. Urval av frågeformulär måste bestämmas efter behov. De flesta formulär som är aktuella vid vuxenutredningar saknar auktoriserad översättning och normativa data för svenska förhållanden. Beroende på aktuell frågeställning används olika frågeformulär och skattningar:

Utvecklingsrelaterade svårigheter: 5-15 även kallad FTF.

ADHD: ASRS, WURS, WRASS, Brown ADD-RS (copyrightskyddad), DIVA 2.0.

Autismspektrumtillstånd: ASSQ, ASDI, RAADS, AQ.

Kartläggning av eventuell psykiatrisk samsjuklighet: Utöver en bred, klinisk intervju används M.I.N.I. och ibland SCID-I för screening och diagnostik av psykiatriska tillstånd. Kompletteras vid behov med andra skattningsskalor såsom MDQ, PHQ-9, BAI, BOCS, AUDIT och DUDIT. Vid misstanke om personlighetsproblematik av klinisk betydelse kan screening enligt SCID-II övervägas, eventuellt följt av intervju.

Se även exempel på frågeformulär och skattningsskalor (bilaga 5 i Regionala Vårdprogrammet ADHD, autismspektrumtillstånd och utvecklingsstörning).

Somatisk anamnes och status

Det finns flera syften med att göra en noggrann somatisk bedömning - att utesluta somatisk genes till det avvikande beteendet, förbereda eventuell läkemedelsbehandling, söka ledtrådar avseende etiologi och hitta samtidiga tillstånd som behöver åtgärd (remittera eller hänvisa vidare vid behov). Eventuellt kan den somatiska anamnesen behöva kompletteras (se checklista för utvecklingsanamnes i Regionala vårdprogrammet ). Vid somatisk undersökning iakttas patientens förmåga att förstå och följa instruktioner, reaktion på fysisk närhet och kroppskontakt, samspel och kommunikation. Notera särskilt i status:

Allmäntillstånd: Tecken i fråga om kroppsbyggnad och eventuella yttre stigmata kan finnas på etiologiskt intressanta syndrom såsom kromosomavvikelser eller fetalt alkoholsyndrom.

Neurologi: Utvidgat status bör göras. Inkludera undersökning av ögonmotorik och skelning, testa hörsel genom visktest från 5 meters håll. Beakta att olika funktionella domäner kan vara olika mycket drabbade. Undersök grov- och finmotorik samt notera talförmåga. Diskreta avvikelser (”soft signs”) kan finnas såsom bristande motorkoordination och ofrivilliga rörelser.

Övrigt: Fullt status enligt vanliga rutiner, med särskild observans på hjärtstatus, blodtryck, tecken på missbruk, hygien och tandstatus.

Provtagning

Blodprov: Blod-, njur- och leverstatus, TSH, B12, folat, CDT samt elektrolyter inklusive calcium.

Urinscreening för narkotika: Bör göras vid samtliga utredningar utom i de fall där användning helt kan uteslutas. Analys avseende dopningpreparat bör övervägas.

För läkemedelsbehandlade patienter: Gå igenom läkemedelslistan, beakta särskilt preparat med kognitiva eller psykiska biverkningar.

Genetisk utredning: Finns misstanke om genetisk avvikelse bör klinisk genetiker konsulteras för råd om provtagning.

Hjärnavbildning och EEG

Överväg CT- eller MRI-undersökning av hjärnan vid tidigare outredda skalltrauman. Remittera för EEG vid misstanke om epilepsi.

Neuropsykologisk bedömning

Funktionsbeskrivning

Den del av utredningen som psykologen specifikt ansvarar för är att bedöma bland annat allmänintellektuell begåvning, grundläggande och högre psykologiska funktioner. Bedömningen görs av legitimerad psykolog, PTP- psykolog eller psykologkandidat under handledning. Psykologen bedömer vilka funktioner som behöver testas och med vilka metoder detta ska göras.

En neuropsykologisk funktionsbeskrivning bör ses som ett komplement till en eventuell diagnos och som ett underlag för vidare insatser. Den kan dessutom öka patientens självinsikt och delaktighet i behandling och stöd.

Lämpliga instrument att använda:

Wechsler´s Adult Intelligence Scale-IV (WAIS-IV): Allmänintellektuell nivå.

Rey Complex Figure Test (RCFT): Visuospatial konstruktionsförmåga, visuospatialt minne.

Wechsler Memory Scale-IV (WMS-IV): Minne och inlärning.

Delis-Kaplan Executive Functions System (D-KEFS): Exekutiva funktioner.

Conner’s Continous Performance Test (CPT): Uppmärksamhet, impulsivitet och vigilans.

Adaptive Behavior Assessment System-II (ABAS-II): Tillgång till adaptiva färdigheter som möjliggör både självständighet och delaktighet i samhället.

Det är upp till den enskilde psykologen att avgöra vilka test eller deltest frågeställningen och/eller erhållna testresultat motiverar. Man kan välja att utvidga testbatteriet eller förkorta det. En mer utförlig vägledning till val av testbatteri finns i Klaradokumentet, 2009.

Testbeteende

Under testning är man observant på beteenden som kan påverka bedömningen eller tolkningen av testresultaten, exempelvis patientens motivation och insikt om sina svårigheter, kontaktförmåga, samarbetskvalitet, förståelse av instruktioner samt förmåga att adekvat bedöma sina egna prestationer.

Psykologutlåtande

I ett skriftligt utlåtande sammanfattar psykologen sin bedömning av patientens funktioner, oberoende av diagnos. Utlåtandet ska redovisa testresultaten och vilka tolkningar man gör av resultaten. Det utmynnar i en beskrivning av patientens begränsningar och tillgångar i olika avseenden samt rekommendationer om bemötande, behandling och stöd.

Funktionsbedömning i vardagsnära aktivitet

En arbetsterapeutisk funktionsbedömning ger värdefull information om patientens fungerande i vardagen och om behovet av stödinsatser. Bedömningen är ett komplement eller ett alternativ till den neuropsykologiska funktionsbedömningen. Lämpliga metoder att använda:

Occupational Circumstance Assessment Interview and Rating Scale (OCAIRS)

Occupational Self Assessment (OSA) eller Canadian Occupational Performance Measure (COPM): Intervju med patienten om resurser och begränsningar i aktivitet.

Assessment of Motor and Process Skills (AMPS) eller Perceive, Recall, Plan and Perform (PRPP): Observation av patientens förmåga att utföra aktivitet.

Worker Role Interview (WRI) eller Dialog om aktivitetsförmåga på arbetet (DOA): Bedömning av färdigheter i arbetssituationen.

Assessment of Communication and Interaction Skills (ACIS): Bedömning av kommunikations- och interaktionsfärdigheter.

Bedömning av patienten i dess hemmiljö eller i annan för patienten relevant miljö är av stort värde. Dokumentation av den arbetsterapeutiska utredningen kan ligga till grund för kognitivt stöd och hjälpmedel i hemmet eller i studier/arbete.

Kompletterande underlag

Kompletterande underlag bör regelmässigt inhämtas med patientens skriftliga godkännande, såsom relevanta tidigare journaler, eventuella utredningar, utlåtanden och omdömen (exempelvis från BVC, skolhälsovård, BUP, barnmedicinsk klinik, neurologisk klinik, primärvård, dyslexiutredning, betyg eller psykologtest vid mönstring).

Vidare kan ytterligare yrkesgrupper behöva konsulteras, vid behov genom remissförfarande:

Logoped: Vid behov av fördjupad bedömning av kommunikationsförmåga eller vid misstanke om specifika läs-, skriv- eller räknesvårigheter.

Sjukgymnast: Vid behov av en kvalificerad motorisk bedömning.

Kurator: Kan vara till god hjälp vid inhämtande, genomgång och bedömning av socialtjänstens akter och utlåtanden.

Riskbedömning

Upp

Suicidrisk

Autism tycks inte innebära förhöjd suicidrisk

Våldsrisk

Autism innebär en liten ökad risk för våld.

Behandling/insatser

Upp

Oberoende av situation då man har med autismspektrumpatienter att göra:

  • Individualisera insatserna. Beakta begåvningsnivå, omfattning av autistiska svårigheter och allmän funktionsnivå.
  • Ta hänsyn till grundläggande svårigheter som förmågan till funktionell kommunikation, social funktion, stereotypa och ritualistiska tendenser.
  • Strukturera miljön så att den blir förutsägbar och förståelig för patienten. Visuellt stöd underlättar ofta.
  • Förebygg problembeteenden genom att öka förmågor främst till fungerande kommunikation.
  • Rikta insatserna till hela nätverket.
  • Psykiatrisk samsjuklighet ska behandlas som sådan, se respektive vårdprogram. Särskild hänsyn till autismspektrumtillståndet behöver tas vid såväl läkemedelsbehandling som psykologisk behandling.

Läkemedel

Det finns ingen läkemedelsbehandling som lindrar autismspektrumtillståndet i sig. Eventuell medicinering bör istället vara inriktad mot specifika symtom och mot samsjuklighetstillstånd. Autismspektrumtillstånd i sig innebär ingen kontraindikation mot någon typ av medicinering, samtidigt som klinisk erfarenhet talar för att många patienter i denna grupp är mer känsliga för mediciner än andra är. Patienter med autism kan få såväl effekter som biverkningar av lägre medicindoser och paradoxala reaktioner förekommer.

Oro och ångest: Vid tillfälliga besvär kan bensodiazepiner ges, alternativt antihistaminerga läkemedel. Vid mer långvariga besvär kan SSRI övervägas. Patientens livssituation ska alltid ses över innan läkemedelsbehandling påbörjas, då oro och ångest inte sällan orsakas av stress på grund av alltför höga krav, olämplig miljö eller brist på meningsfull sysselsättning.  

Svår agitation och psykos: Antipsykotikum kan ges. Principen är att börja i låg dos, att beakta biverkansprofil och att särskilt undvika de kognitionsdämpande biverkningarna.  Beteendeinterventioner, gärna med stöd av habiliteringen, kan ofta göra att även kraftfulla symtom på sikt minskar eller försvinner.

Psykoterapi

Vissa patienter behöver psykologisk behandling inom psykiatrin, ofta med fokus på stärkt självkänsla efter många år av sociala misslyckanden och kritik från omgivningen. Samtidiga psykiatriska tillstånd såsom depression och ångesttillstånd kan också utgöra indikation för psykoterapi. Alla psykologiska behandlings- och stödinsatser måste ske med anpassning till patientens annorlunda kommunikation, informationsbearbetning samt svårigheter att föreställa sig andras tankar, känslor och avsikter.

Habilitering

Alla vuxna med autismspektrumtillstånd har möjlighet att ansöka om stöd från habiliteringscenter (HC). Personer med autism tillsammans med utvecklingsstörning kan ansöka om insatser vid vanligt HC eller vid Autismcenter för vuxna. Vid dessa enheter arbetar arbetsterapeuter, sjukgymnaster, kuratorer, psykologer, logopeder och specialpedagoger (men för närvarande inga läkare.) Insatserna riktar sig mot patienterna, deras närstående och i förekommande fall även personalen i patientens närmiljö.

Personer ansöker själv om insatser på särskild blankett via Habilitering & Hälsa eller per telefon direkt till habiliteringscenter.

Exempel på insatser som kan erbjudas är olika former av rådgivning, psykopedagogiska insatser individuellt och i grupp, information och utprovning av kognitivt stöd och hjälpmedel, psykologsamtal och logopedhjälp. Habiliteringsplaneringen görs i samråd med patienten efter en individuell behovsutredning. (Läs mer på Habilitering & Hälsa).

Övrigt stöd

I vårdplaneringen för vuxna med autismspektrumtillstånd ingår inte bara att kartlägga behov av hälso- och sjukvård och att planera dessa insatser, utan också att se till att de insatser som behövs utanför sjukvården initieras.  Här kan en kurators insatser vara till hjälp.

Kommunala insatser enligt Stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS):

Har man diagnos inom autismspektrat tillhör man personkrets 1 och har rätt till bland annat daglig sysselsättning och boende med särskilt stöd om man har behov av det. Personer ansöker själv om insatser, vid behov med stöd av närstående, god man eller personal. Ansökningsblankett finns på varje kommuns hemsida.

Behoven bedöms av kommunens LSS-handläggare. Den som får insatser enligt LSS har rätt att begära att en individuell plan upprättas. Denna ska omfatta beslutade och planerade insatser från kommun, landsting och andra stödjande instanser. Kommunen ska arbeta för att insatserna i planen samordnas.

Tandvård: Personer som tillhör LSS:s personkrets 1 har rätt till utökat tandvårdsstöd, avgiftsfri munvårdsbedömning, uppsökande verksamhet och nödvändig tandvård inklusive behandling för en kostnad motsvarande öppen hälso- och sjukvård. Avgiften omfattas av högkostnadsskyddet. Kommunens LSS-handläggare utfärdar tandvårdsintyget. För den som bedömts tillhöra personkretsen men inte har pågående LSS-insatser kan till exempel en distriktssköterska utfärda intyget.

Stöd vid studier: Det finns möjlighet till individuellt utformat stöd på högskola, se Studera med funktionshinder, men även inom vuxenutbildningen, Lärvux inom kommunerna och på folkhögskola med speciell inriktning mot autismspektrum, se Lättläst om funktionsnedsättning.

Stöd i arbete: Hjälp att finna och komma igång med ett lämpligt yrkesarbete, ibland med visst stöd och anpassning, kan erbjudas via arbetsförmedlingen och AF Unga Funktionshindrade, ibland med stöd av privata aktörer inom området.

Försörjningsstöd: Via arbetsförmedlingen, socialtjänsten eller försäkringskassan.

Stöd till närstående: Närstående kan behöva stöd och avlastning. Patienter med autismspektrumtillstånd som har barn bör erbjudas stöd i föräldrarollen. Detta kan ibland ordnas via kommunala stödpersoner, vid behov i samarbete med BVC, förskola/skola, BUP, habilitering och/eller psykiatri.

Uppföljning

Upp

Behandling följs upp efter 5-7 månader från behandlingsstart (avslutad basutredning), samt årsvis vid längre behandlingar, med EQ-5D och CGI-S. Dessutom görs syndromspecifik uppföljning enligt nedan.

Checklista:

  • nytillkomna psykiatriska symtom, behov av behandling
  • alkohol, narkotika, tobak.
  • kost, motion, sömn
  • revidera vårdplan:
  1. eventuell läkemedelsbehandling, recept
  2. psykologisk behandling
  3. kontakt med habiliteringen
  4. insatser från övrigt samhällsstöd
  5. berörda minderåriga
  6. behov av intyg

Komplikationer

Upp

Problemskapande beteenden

Till följd av de grundläggande svårigheterna vid autismspektrumtillstånd, ofta i kombination med olämplig miljö, olämpligt bemötande, alltför höga krav eller brist på meningsfull sysselsättning, kan problemskapande beteende uppstå. Detta kan ge anledning till kontakt med psykiatrin, även om patienten redan har kontakt med habiliteringen eller har ett boende med särskilt stöd. Det kan exempelvis handla om oro, agitation, våldsamhet, självskada, matvägran eller mutism, kanske i samband med en förändring av rutiner. Dessa situationer löses helst i ett samarbete mellan psykiatri, primärvård och habilitering och i dialog med övriga nätverket: anhöriga och kommunens personal samt personliga assistenter.

Vid svåra problemskapande beteenden hos patienter med samtidig utvecklingsstörning, där åtgärder från primärvården, allmänpsykiatrin och/eller Habilitering och Hälsa inte har varit tillräckliga, kan VUB-teamet (Vuxna med Utvecklingsstörning och grav Beteendeavvikelse) konsulteras.

Vid svåra beteendestörningar hos patienter med autismspektrumtillstånd utan utvecklingsstörning, som inte får sina behov tillgodosedda inom psykiatrin, kan KAS-teamet (Konsultteamet för Autismspektrumtillstånd med beteendeavvikelser) erbjuda konsultativt stöd.

På jourtid, om exempelvis boendepersonal eller anhöriga kommer in med patienten på grund av akuta problem, kan en för patienten ny läkare tvingas göra akuta åtgärder. Inställningen bör då vara att försöka begränsa insatserna till vad som är absolut nödvändigt i stunden. Man bör undvika åtgärder av mer långsiktig eller genomgripande karaktär, inklusive att lägga in patienten inom psykiatrin; vårdmiljön kan vara direkt olämplig. I första hand bör psykosociala åtgärder vidtas, med beteendeinterventioner och anpassning av miljön enligt principerna ovan. Kompletteringar med tillfälliga symtomdämpande farmaka kan ibland behövas. De mer långsiktiga åtgärderna bör överlåtas till ordinarie läkare eller team.

Juridik

Upp

Vårdintyg LPT §4

Uppfyllelse av kriterium 1: (”Allvarlig psykisk störning.”) Autismspektrumtillstånd i sig räknas inte som en allvarlig psykisk störning i juridisk mening, men pålagring av mycket självskada, suicidrisk eller psykos kan innebära att kriteriet ändå är uppfyllt.

Uppfyllelse av kriterium 2: (”Oundgängligt behov av kvalificerad psykiatrisk dygnet runt-vård.”) I regel bör patienterna vårdas i sin invanda, välbekanta miljö, särskilt då de mår som sämst. I undantagsfall kan sluten vård vara nödvändig om situationen är ohållbar i hemmiljön och då kan även detta kriterium anses vara uppfyllt.

Uppfyllelse av kriterium 3: (”Inställning till erbjuden vård”, det vill säga om patienten accepterar att ta emot vård och behandling, eller inte kan fatta grundat ställningstagande till det.) Autismspektrumpatienter kan ha stora svårigheter att sätta sig in i någon annans tankar eller avsikter, att bedöma sitt eget beteende samt bristande föreställningsförmåga, varför de kan ha svårt att fullt ut ta ställning till erbjudande om inläggning.

Sjukskrivning

Upp

Många patienter med autismspektrumtillstånd vill och kan arbeta. Dock kan särskild anpassning av arbetsuppgifter, -tempo och -miljö behövas, ibland med stöd av hjälpmedel.

Många är lätt uttröttbara och har stort behov av vilopauser för att kunna fungera i arbete. Sjukskrivning på deltid, varaktigt eller under kortare perioder, kan vara indicerad.

Patienter med svårare former av autismspektrumtillstånd, särskilt tillsammans med utvecklingsstörning, har vanligen en funktionsnedsättning som medför ett varaktigt hinder för förvärvsarbete.

Samsjuklighet: Föreligger samsjuklighet bör arbetsförmågan även bedömas utifrån rekommendation för det tillståndet, med beaktande av den belastning som autismspektrumtillstånd i kombination med samsjuklighet innebär.

Försäkringskassans webbplats finns blanketter för sjukvården.

Om dokumentet: Autismspektrumtillstånd

Författare:
Ylva Ginsberg, överläkare, specialist i psykiatri Neuropsykiatriska teamet, PRIMA barn- och vuxenpsykiatri
Granskat av:
Sakkunniga i Psykiatrirådet i SLL
Läkemedelsdelarna granskade av:
Expertrådet för psykiatriska sjukdomar i Stockholms läns läkemedelskommitté
Publicerat:
Oktober 2011
Uppdaterat:
Februari 2014