Tourettes syndrom och andra ticssyndrom

Vårdnivå/remiss

Upp

Patienter med Tourettes syndrom (TS) eller ihållande (kroniska) motoriska eller vokala tics (IMVT) kan förekomma på olika nivåer i vården. Lämplig vårdnivå beror på ticsens svårighetsgrad, hur dessa påverkar eller hindrar patienten samt förekomsten av psykiatrisk eller somatisk samsjuklighet. För medelsvåra till svåra fall rekommenderas psykiatrisk specialistvård.

Primärvård 

Denna vårdnivå är lämplig för bedömning och behandling av milda tics, såsom de fall där psykoedukation bedöms vara en tillräcklig insats (se Behandling/Insatser för mer information). I fall där patienten inte bedöms hindras/påverkas till följd av ticsen kan familjen rådas att vänta och se hur ticsen naturligt utvecklar sig, utan att direkt hänvisa patienten vidare i vårdkedjan.

Psykiatrisk specialistvård 

Denna vårdnivå bör vara den huvudsakliga för patienter med medelsvåra till svåra tics. Remiss bör innehålla grundläggande information om förekommande motoriska och/eller vokala tics samt hur ticsen påverkar eller hindrar patienten. Även tidigare genomgången behandling och eventuell psykiatrisk eller somatisk samsjuklighet bör framgå av remissen.

Symtom/kriterier

Upp

Symtom


Motoriska och vokala (fonetiska) tics definieras som upprepade sammandragningar av muskelgrupper respektive upprepade yttranden av ljud. Tics beskrivs ofta utifrån dess komplexitet där det skiljs mellan enkla och komplexa tics, en distinktion som dock inte alltid är självklar. (1) Vanliga enkla motoriska tics innefattar ögonblinkningar, ansiktsrörelser, huvudryckningar och axelryckningar. Vanliga enkla vokala tics innefattar harklingar, hostningar, snörvlingar och väsanden. (2)

Komplexa tics innefattar fler än en muskelgrupp och tar längre tid att utföra. Till synes framstår de som frivilliga eller ändamålsenliga samt i vissa fall som udda, bisarra eller obscena. (3) Exempel på komplexa motoriska tics är större kroppsliga rörelser som omfattar flera muskelgrupper, slag mot kroppen, härmande av någon annans beteende (ekopraxi) och obscena gester eller olämplig vidröring (kopropraxi). (2) (3) Exempel på komplexa vokala tics innefattar yttranden av ord, meningar, förändringar i volym eller tonhöjd, upprepande av vad andra säger (ekolali), upprepande av vad patienten själv säger (palilali) eller obscena yttranden (koprolali). (3)

Tics debuterar vanligen i form av enkla tics, såsom ögonblinkningar och ansiktsrörelser. (4) Symtomen ökar och minskar normalt i perioder, till exempel kan de förvärras av faktorer som stress, ångest och trötthet. (5) Många, men inte alla, upplever en spänning i kroppen (förkänning, eng: premonitory urge) innan tics uttrycks. (6)

Kriterier

  • Förekomst av tics: plötsliga, snabba, återkommande, icke-rytmiska muskelrörelser eller yttringar av ljud
  • Vid Tourettes syndrom och ihållande (kroniska) motoriska eller vokala tics har ticsen förekommit under mer än ett års tid. (För bättre läsbarhet används för dessa diagnoser förkortningarna TS respektive IMVT.)
  • Vid TS har flera motoriska samt ett eller flera vokala tics förekommit under perioden, men inte nödvändigtvis samtidigt. Vid IMVT har antingen motoriska eller vokala förekommit.
  • Vid TS, IMVT och övergående tics har ticsen debuterat före 18 års ålder.(7).
  • Diagnoskriterierna berör inte huruvida patienten lider eller hindras till följd av ticsen, vilket dock är viktigt att beakta vid ställningstagande till behandling.

Klassificering och koder

ICD-10: F95.2, Kombinerade vokala och multipla motoriska tics.

DSM-5: Tourettes syndrom. (7)

ICD-10: F95.1, Kroniska motoriska eller vokala tics.

DSM-5: Ihållande (kroniska) motoriska eller vokala tics. (7)

ICD-10: F95.0, Övergående tics.

Epidemiologi

Upp

Prevalens


En metaanalys över 13 studier av barn visar att prevalensen för TS ligger på 0,77 procent. Prevalensen är högre bland pojkar (cirka 1 procent) jämfört med flickor (0,25 procent). Det vanligaste tillståndet bland barn är övergående tics, vilket har visats förekomma hos upp till 20 procent av barn i skolåldern. (8) En metaanalys över två studier av vuxna visar en prevalens av TS på 0,05 procent. Sammanfattningsvis är tics vanligare hos barn jämfört med vuxna, hos pojkar jämfört med flickor samt vanligare i populationer med särskilda behov. (9)

Förlopp


Tics debuterar vanligen i 4–6-årsåldern, ökar i svårighetsgrad till 10–12-årsåldern, för att sedan minska under tonåren. (5) Vanligt förekommande är att symtomen ökar och minskar i perioder. (10) Uppskattningsvis tre fjärdedelar av barnen med TS upplever som unga vuxna kraftigt minskade symtom, medan en tredjedel är helt fria från tics. (5)

Riskfaktorer


Tourettes syndrom är ett av de mest ärftliga psykiatriska tillstånden. Första gradens släktingar har visats ha en 18 gånger högre risk att utveckla tillståndet. Ärftligheten har beräknats till cirka 70 procent. (11) Miljömässiga faktorer anses också ha en påverkan, som psykosocial stress, exponering under graviditet, förlossning och tidiga levnadsår, samt möjligen också infektioner. (12)

Differentialdiagnos

Upp

Tvångssyndrom


Det kan ibland vara svårt att skilja TS/IMVT från tvångssyndrom. Tecken som talar för tvångssyndrom kan vara förekomsten av tvångstankar (till exempel rädsla för att något dåligt ska hända), kroppsligt ångestpåslag precis före handlingen (snarare än en vag förkänning/kroppslig spänning) eller behov att utföra handlingen på ett speciellt sätt, tills det känns ”precis rätt”, symmetriskt eller ett visst antal gånger (4) (7). Då vissa tvångshandlingar och komplexa tics kan vara överlappande, kan det vara diagnostiskt vägledande att se till patientens övriga förekommande tvångshandlingar och/eller tics. (7)

Rörelsestereotypier


Rörelsestereotypier, som vid autismspektrumtillstånd, debuterar i regel tidigare än tics (tidigare än 3 års ålder) och är

  • över tid konstanta i form, plats på kroppen och styrka
  • har en längre varaktighet (upp till minuter)
  • saknar förkänningar
  • ökar vid upptagenhet i aktiviteter
  • upphör vid distraktion (4) (7)

Ett ytterligare tecken som talar för rörelsestereotypier är en historisk avsaknad av enkla tics. (4)

Avvikande rörelser som kan härledas till andra neurologiska eller medicinska tillstånd


Chorea, dystonier, myoklonier, substansinducerade och paroxysmala dyskinesier samt autoimmunt utlösta neuropsykiatriska tillstånd kan alla ge upphov till ticsliknande rörelser. (7) För att utesluta neurologiska eller andra medicinska förklaringar bör en läkarbedömning göras vid plötslig debut, då tics inte varierar i frekvens, styrka eller plats på kroppen över tid. En somatisk utredning är alltid indicerad vid plötslig debut av komplexa tics utan tidigare förekomst av enkla tics. (4) (13)

Samsjuklighet

Upp

Tvångssyndrom


Studier har indikerat att 20–60 procent av patienter med TS uppfyller kriterier för tvångssyndrom och 20–38 procent av barn och ungdomar med tvångssyndrom rapporterar samtidiga tics. (14)

Uppmärksamhetsstörning/hyperaktivitet


Uppmärksamhetsstörning eller hyperaktivitet (eng: Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder, ADHD) förekommer i så många som 50 procent av fallen av ihållande tics i barndomen. (15) Med denna samsjuklighet följer också ofta beteenden som utbrott, trots och aggression. (16)

Inlärningsstörningar


Studier av inlärningsstörningar hos barn med TS visar på hög grad av skolrelaterade problem (17), särskilt vid samtidig ADHD. (18) (19)

Autismspektrumtillstånd


Det har uppskattats att 4,6 procent av barn och ungdomar med TS har samtidiga autismspektrumtillstånd (eng: Autism Spectrum Disorder, ASD). (20)

Utredning

Upp

Allmänt


Alla patienter inom vuxenpsykiatrin ska genomgå en Basutredning. Då det inte finns någon motsvarande standardisering inom barn- och ungdomspsykiatrin, rekommenderas standardiserad diagnostisk intervju (till exempel MINI-Kid). Gör alltid en suicidriskbedömning. Var noga med att diagnostisera såväl eventuella ticssyndrom som samsjuklighet.

Screening av tidigare respektive aktuell förekomst av tics kan ske med hjälp av frågor som:

Har du (ditt barn) någonsin haft tics?
Med detta menas ofrivilliga ryckningar eller rörelser med kroppen, alternativt ofrivilliga yttranden av ljud. Exempel på vanliga tics är blinkningar med ögonen, ryckningar i ansikte, huvud eller nacke, armar eller axlar, samt korta ljud som hostningar och harklingar.

Ta anamnes över patientens utveckling, gärna med hjälp av närstående. Undersök familjehistorik av ticssyndrom och samsjuklighet. Notera att tics kan yttra sig olika i olika situationer, varför de till exempel kan vara påtagliga i patientens hemmiljö men missas av vårdpersonal.

Konsultation med läkare rekommenderas vid plötslig debut av svåra tics, atypiska tics, misstanke om neurologiska avvikelser eller vid förekomst av tics som är (eller riskerar bli) fysiskt skadande (21).

Specifik utredning 


Bedömningsinstrument


Yale Global Tic Severity Scale (YGTSS) (3) är standard vid bedömning av tics (22). YGTSS är en semistrukturerad intervju bestående av två delar: symtomchecklista och klinikerskattning.

Det finns också ett flertal själv- och föräldraskattade formulär översatta till svenska, däribland Premonitory Urge for Tics Scale (PUTS) (23), Gilles de la Tourette Syndrom Quality of Life Scale (GTS-QOL) (24) och Parent Tic Questionnaire (PTQ) (länkar) (25).

Riskbedömning

Upp

En svensk registerbaserad studie har visat att suicidrisken är fyra gånger högre bland personer med TS/IMVT jämfört med normalpopulationen. Det är därför viktigt att löpande bedöma och dokumentera förekomsten av suicidala tankar och beteenden, särskilt gällande patienter vars tics inte naturligt avtar i tonår/unga vuxenår, historik av suicidförsök och psykiatrisk samsjuklighet. (26)

Suicidriskbedömning

Våld kan förekomma hos en minoritet av patienter med TS, särskilt vid samtidig ADHD eller missbruk. (27)

Behandling/Insatser

Upp

European Society for the Study of Tourette Syndrome (ESSTS) har tagit fram riktlinjer för behandling av TS och IMVT. De insatser som främst rekommenderas är psykoedukation, kognitiv beteendeterapi (KBT) och läkemedelsbehandling.

Som en första insats, oavsett symtomgrad, rekommenderas att ge patienten (och föräldrar, partner och så vidare) psykoedukation. KBT eller läkemedelsbehandling bör övervägas då tics orsakar subjektivt obehag (till exempel smärta eller skada), sociala problem (till exempel social isolering eller mobbning), känslomässiga problem (till exempel nedstämdhet) eller hindrar funktion (till exempel påverkar skol- eller arbetsprestationer). (28)

ESSTS rekommenderar varken KBT eller läkemedelsbehandling före det andra (studier saknas som direkt jämför dessa insatser) (28), utan beslut om lämplig insats bör göras utifrån symtomgrad, förekommande samsjuklighet, tillgänglighet till KBT och patientens preferens. (21) (29)

Psykoedukation

Psykoedukation om TS och IMVT kan förslagsvis innehålla följande:

  • Definiera tics.
  • Beskriv att ticsen i grunden är ofrivilliga/automatiska, men att de trots detta i viss utsträckning kan påverkas av patienten själv (stå emot tics kortare stunder) eller av miljön (tics ökar eller minskar i olika situationer).
  • Beskriv diagnoskriterierna för TS och IMVT. Betona de diagnostiska skillnaderna mellan tillstånden.
  • Förtydliga att den mediala bilden av TS, att personer med TS uttrycker obscena ord (koprolali), endast stämmer för cirka 10 procent. Detta utgör inte heller något diagnoskriterium för TS.
  • Normalisera TS/IMVT genom att förklara att de är vanligt förekommande tillstånd. Förklara att tillstånden är vanligare hos pojkar/män än hos flickor/kvinnor.
  • Beskriv det normala förloppet; att tics vanligen kommer och går, att de ofta är som värst i åldern 10-12 år, men att de sedan vanligen minskar i tonåren. Betona att det för många således med tiden sker en naturlig minskning av tics även utan behandling.
  • Förklara att TS/IMVT till stor del är ärftligt.
  • Hör er för om förekomsten av förkänningar. Informera att förkänningar kan vara jobbiga att känna, men att de inte är farliga. Beskriv också att det inte är farligt att försöka stoppa tics från att komma samt att detta inte heller leder till ökade tics i framtiden.
  • Informera om att närstående inte bör kommentera, säga åt patienten att sluta eller på andra sätt uppmärksamma tics i onödan, då detta ofta har motsatt effekt och istället kan göra att ticsen ökar.
  • Informera om tillgängliga behandlingsalternativ och vilka behandlingseffekter patienten kan förvänta sig av dessa. Förtydliga att det inte finns någon behandling idag som helt botar ticssyndromet, således kommer patienten troligen även efter behandling i någon utsträckning att ha tics.
  • Vid samsjuklighet, informera om tillgängliga behandlingsalternativ för detta/dessa tillstånd och hjälp patienten att prioritera lämplig insats.

Information om tics kan också behöva ges till andra närstående, klasskamrater eller lärare. För barn/ungdomar bör åtgärder i skolan övervägas. Exempel på sådana åtgärder är information till klasskamrater och lärare om att inte uppmärksamma tics i onödan, eller att möjliggöra för barnet att kunna lämna klassrummet vid behov. (21)

Vid milda tics är det möjligt att någon vidare behandlingsinsats utöver grundläggande psykoedukation inte är nödvändig. När behandlingsinsatser planeras bör klinikern i första hand fokusera på det tillstånd som är mest hindrande, vilket i fallet med tics ofta är samsjuklighet snarare än ticssyndromet i sig. (21)

Psykologisk behandling

De i huvudsak utvärderade psykologiska behandlingarna för TS och IMVT har varit av typen kognitiv beteendeterapi (KBT). Metoderna Habit reversal training (HRT, och dess utökade version, Comprehensive behavioral intervention for tics, CBIT) och Exponering med responsprevention (ERP) har uppvisat starkast empiriskt stöd. (30) De två enskilt största studierna undersökte effekterna av HRT/CBIT för barn och ungdomar (31) respektive vuxna (32) och fann HRT/CBIT vara effektivare än en kombination av psykoedukation och stödsamtal. HRT och ERP har i en studie jämförts utan att finna någon signifikant skillnad i effekt behandlingsmetoderna emellan. (33) Detta bör dock tills vidare ses som preliminära resultat. (30)

ESSTS rekommenderar användningen av både HRT och ERP för såväl barn/ungdomar som vuxna. (28)

Innehåll i Habit reversal training (HRT) och Comprehensive behavioral intervention for tics (CBIT)

HRT består av tre metoder: medvetandeträning, motrörelseträning (eng. competing response training) och socialt stöd. Kortfattat innebär detta att göra patienten medveten om när ett tics håller på att komma eller kommer (medvetandeträning), lära patienten att utföra en handling (motrörelse) som är fysiskt oförenlig med utförande av ticset samt instruera en närstående (vanligtvis en förälder eller partner) att bekräfta patienten vid korrekt utförd motrörelse (socialt stöd). Socialt stöd innefattar också att påminna patienten om att använda motrörelser då han/hon själv inte uppmärksammar behov av detta. CBIT innehåller utöver HRT huvudsakligen psykoedukation, avslappningsövningar och funktionell analys med tillhörande åtgärder. (4)

Innehåll i exponering med responsprevention (ERP)

ERP består av två samverkande metoder: exponering och responsprevention. Till en början tränar patienten på responsprevention, nämligen att stå emot sina tics under gradvis längre och längre stunder. Denna träning försvåras sedan genom tillägget av exponering, där patienten avsiktligt triggas till att utföra tics (men fortsatt uppmanas till att stå emot). Exempel på exponering är att aktivt fokusera på förkänningar i kroppen eller att använda föremål och/eller situationer som riskerar öka förekomsten av tics. (34)

Läkemedelsbehandling

Läkemedelsbehandling bör övervägas då måttliga till svåra tics orsakar svårt nedsatt funktionsförmåga och livskvalitet, och även vid samtidiga komorbida tillstånd där behandling med läkemedel bedöms kunna ha samtidig effekt på dessa såväl som på tics. (21) Det är också möjligt att erbjuda läkemedelsbehandling som ett tillägg till KBT (35), dock saknas studier av denna kombination. (36)

Bäst stöd från randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade studier finns det fortfarande för äldre antipsykotiska läkemedel som haloperidol och pimozid. Kliniskt har dock dessa i Europa de senaste åren mer eller mindre ersatts av moderna antipsykotiska läkemedel, bland vilka det finns starkast stöd för risperidon.

Kliniskt används också bland annat aripriprazol, samt alfa-a2-agonister som klonidin och guanfacin, (29) men gemensamt för alla dessa är att det saknas större randomiserade, dubbelblinda, placebokontrollerade studier. (37) Preliminärt har dock såväl aripriprazol som klonidin och guanfacin uppvisat effekter på TS (38) (39) (37). Behandling med klonidin och guanfacin har även varit gynnsam vid samtidig ADHD. (37) En aktuell översikt av behandling för barn eller ungdomar med TS rekommenderar i första hand användning av alfa-a2-agonister, då detta beskrivs ge bättre behandlingseffekt i relation till potentiella biverkningar. I de fall där alfa-a2-agonister inte har effekt eller inte tolereras, kan antipsykotiska läkemedel istället övervägas. (36)

Övrig behandling

Djup hjärnstimulering (eng. Deep Brain Stimulation; DBS) är en neurokirurgisk behandling som används för neurologiska tillstånd som svår Parkinsons sjukdom, men också i viss utsträckning för vuxna med TS. DBS har i huvudsak testats för patienter som inte har svarat på annan tillgänglig behandling. För att bli aktuell för DBS rekommenderas att patienten har allvarliga symtom (som är farliga för patienten, till exempel att ticsen orsakar skador på ryggmärgen) och inte har svarat på tillgänglig behandling (läkemedel och KBT). (37) I nuläget saknas studier med aktiv kontrollgrupp, varför det är svårt att säkert uttala sig om DBS effekter på TS. Detta i kombination med möjliga somatiska komplikationer och biverkningar gör att metoden endast bör användas i undantagsfall.

Förening/intresseorganisation

Uppföljning

Upp

Då TS/IMVT naturligt varierar i svårighetsgrad över tid är det särskilt viktigt att följa upp genomförd behandling på längre sikt. Detta görs för att säkerställa att det är behandlingen som har minskat patientens symtom, snarare än ett naturligt skov.

För att säkerställa en systematisk och objektiv bedömning bör klinikerbedömning med YGTSS genomföras innan och efter behandling samt också vid förutbestämda uppföljningar. Dessa uppföljningar bör genomföras på samma vårdnivå som utfört behandling. Se också avsnitt Vårdnivå/Remiss.

Komplikationer

Upp

Även om många patienter blir hjälpta har merparten fortfarande kvarstående tics efter behandling som kan fortsatt upplevas hindrande av vissa. Tänkbar negativ påverkan till följd av tics innefattar bland annat nedstämdhet, social isolering eller undvikanden, mobbning, svårigheter med inlärning eller utförande av arbete, värk i kroppen och konflikter i familjen.

Det är också vanligt att patienten hindras av samsjuklighet som ADHD, tvångssyndrom eller depression. Som nämnts tidigare har det också påvisats en ökad suicidrisk bland patienter med TS/IMVT. Det är viktigt att också erbjuda behandling för patientens samsjuklighet, då behandling för detta i många fall kan vara effektivare än att behandla själva ticsen.

Juridik

Upp

LPT är sällan eller aldrig tillämplig vid TS eller IMVT som primär diagnos, förutom vid hög suicidrisk.

Kvalitetsindikatorer

Upp
  • Genomförs klinikerbedömning med YGTSS före och efter behandling, samt också vid uppföljningar?
  • Ges psykoedukation om TS/IMVT till patienten, anhöriga och eventuella andra (till exempel skola)?
  • Erbjuds behandling med KBT? Är terapeuten lämpligt tränad för att behandla TS/IMVT?
  • Då TS/IMVT naturligt varierar över tid, finns det formaliserade rutiner för uppföljningar av behandling (förslagsvis vid 3, 6 och 12 månader efter avslutad behandling)?

Sjukskrivning

Upp

Försäkringsmedicinska riktlinjer vid TS/IMVT saknas. TS/IMVT föranleder i sig sällan sjukskrivning, men patientens eventuella samsjuklighet bör också tas i beaktande. Bedöm noga tänkbara risker som en sjukskrivning kan medföra, till exempel risk för att eventuella undvikanden vidmakthålls. Om skola eller arbetsplats undviks till följd av tics kan en positiv beteendeförändring med fördel ingå i målformuleringen i KBT.

Referenser

Upp

Rekommenderad litteratur

För klinisk tillämpning av HRT/CBIT respektive ERP rekommenderas de behandlingsmanualer som tagits fram i samband med ovan refererade studier.

HRT/CBIT:

Woods, D. W. Managing Tourette Syndrome: A Behavioral Intervention for Children and Adults Therapist Guide. New York: Oxford University Press, 2008.

HRT och ERP:

Verdellen, C., van de Griendt, J., Kriens, S., & van Oostrum, I. Tics: Therapist Manual. Amsterdam: Boom Cure & Care, 2011.

Referenslista

1. Woods DW, Miltenberger, R G (eds.). Tic disorders, trichotillomania, and other repetitive behavior disorders: Behavioral approaches to analysis and treatment. New York: Springer; 2007.

2. Socialstyrelsen. WSö. ICD-10 Genève: WHO; 2016. Available from: http://www.socialstyrelsen.se/klassificeringochkoder/diagnoskodericd-10.

3. Leckman JF, Riddle MA, Hardin MT, Ort SI, Swartz KL, Stevenson J, et al. The Yale Global Tic Severity Scale: initial testing of a clinician-rated scale of tic severity. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 1989 Jul;28(4):566-73. PubMed PMID: 2768151.

4. Woods DW. Managing Tourette Syndrome: A Behavioral Intervention for Children and Adults Therapist Guide. New York: Oxford University Press; 2008.

5. Bloch MH, Leckman JF. Clinical course of Tourette syndrome. J Psychosom Res. 2009;67:497-501. PubMed PMID: 19913654.

6. Kwak C, Dat Vuong K, Jankovic J. Premonitory sensory phenomenon in Tourette's syndrome. Movement disorders : official journal of the Movement Disorder Society. 2003;18:1530-3. PubMed PMID: 14673893.

7. American Psychiatric Association., American Psychiatric Association. DSM-5 Task Force. Diagnostic and statistical manual of mental disorders : DSM-5. 5th ed. Washington, D.C.: American Psychiatric Publishing; 2013. xliv, 947 p. p.

8. Scahill L, Specht M, Page C. The Prevalence of Tic Disorders and Clinical Characteristics in Children. Journal of obsessive-compulsive and related disorders. 2014;3:394-400. PubMed PMID: 25436183.

9. Knight T, Steeves T, Day L, Lowerison M, Jette N, Pringsheim T. Prevalence of tic disorders: a systematic review and meta-analysis. Pediatr Neurol. 2012 Aug;47(2):77-90. PubMed PMID: 22759682.

10. Leckman JF. Tourette's syndrome. Lancet. 2002;360:1577-86. PubMed PMID: 12443611.

11. Mataix-Cols D, Isomura K, Pérez-Vigil A, Chang Z, Rück C, Larsson KJ, et al. Familial Risks of Tourette Syndrome and Chronic Tic Disorders. JAMA psychiatry. 2015:1-7.

12. Hoekstra PJ, Dietrich A, Edwards MJ, Elamin I, Martino D. Environmental factors in Tourette syndrome. Neurosci Biobehav Rev. 2013 Jul;37(6):1040-9. PubMed PMID: 23092654.

13. Baugh RF, Archer SM, Mitchell RB, Rosenfeld RM, Amin R, Burns JJ, et al. Clinical practice guideline: tonsillectomy in children. Otolaryngol Head Neck Surg. 2011 Jan;144(1 Suppl):S1-30. PubMed PMID: 21493257.

14. Coffey BJ, Biederman J, Smoller JW, Geller DA, Sarin P, Schwartz S, et al. Anxiety disorders and tic severity in juveniles with Tourette's disorder. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2000 May;39(5):562-8. PubMed PMID: 10802973.

15. Spencer TJ, Sallee FR, Gilbert DL, Dunn DW, McCracken JT, Coffey BJ, et al. Atomoxetine treatment of ADHD in children with comorbid Tourette syndrome. Journal of attention disorders. 2008 Jan;11(4):470-81. PubMed PMID: 17934184.

16. Swain JE, Scahill L, Lombroso PJ, King RA, Leckman JF. Tourette syndrome and tic disorders: a decade of progress. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2007 Aug;46(8):947-68. PubMed PMID: 17667475.

17. Burd L, Freeman RD, Klug MG, Kerbeshian J. Tourette Syndrome and learning disabilities. BMC Pediatr. 2005 Sep 01;5:34. PubMed PMID: 16137334. Pubmed Central PMCID: 1242237.

18. Abwender DA, Como PG, Kurlan R, Parry K, Fett KA, Cui L, et al. School problems in Tourette's syndrome. Arch Neurol. 1996 Jun;53(6):509-11. PubMed PMID: 8660152.

19. Khalifa N, von Knorring AL. Psychopathology in a Swedish population of school children with tic disorders. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2006 Nov;45(11):1346-53. PubMed PMID: 17075357.

20. Burd L, Li Q, Kerbeshian J, Klug MG, Freeman RD. Tourette syndrome and comorbid pervasive developmental disorders. J Child Neurol. 2009 Feb;24(2):170-5. PubMed PMID: 19182154.

21. Murphy TK, Lewin AB, Storch EA, Stock S. Practice parameter for the assessment and treatment of children and adolescents with tic disorders. J Am Acad Child Adolesc Psychiatry. 2013;52:1341-59. PubMed PMID: 24290467.

22. Storch EA, Merlo LJ, Lehmkuhl H, Grabill KM, Geffken GR, Goodman WK, et al. Further psychometric examination of the Tourette's Disorder Scales. Child Psychiatry Hum Dev. 2007 Aug;38(2):89-98. PubMed PMID: 17136450.

23. Woods DW, Piacentini J, Himle MB, Chang S. Premonitory Urge for Tics Scale (PUTS): initial psychometric results and examination of the premonitory urge phenomenon in youths with Tic disorders. J Dev Behav Pediatr. 2005 Dec;26(6):397-403. PubMed PMID: 16344654.

24. Cavanna AE, Schrag A, Morley D, Orth M, Robertson MM, Joyce E, et al. The Gilles de la Tourette syndrome-quality of life scale (GTS-QOL): development and validation. Neurology. 2008 Oct 28;71(18):1410-6. PubMed PMID: 18955683.

25. Chang S, Himle MB, Tucker BTP, Woods DW, Piacentini J. Initial Psychometric Properties of a Brief Parent-Report Instrument for Assessing Tic Severity in Children with Chronic Tic Disorders. Child Fam Behav Ther. 2009 Jul-Sep;31(3):181-91. PubMed PMID: WOS:000270803500001. English.

26. Fernandez de la Cruz L, Rydell M, Runeson B, Brander G, Ruck C, D'Onofrio BM, et al. Suicide in Tourette's and Chronic Tic Disorders. Biol Psychiatry. 2016 Aug 26. PubMed PMID: 27773353.

27. Lathif N, Chishty, M E, Awe, D. Tourette syndrome and violence: Is there a link? Eur Psychiatry. 2015;30.

28. Verdellen C, van de Griendt J, Hartmann A, Murphy T, Group EG. European clinical guidelines for Tourette syndrome and other tic disorders. Part III: behavioural and psychosocial interventions. Eur Child Adolesc Psychiatry. 2011 Apr;20(4):197-207. PubMed PMID: 21445725.

29. Roessner V, Plessen KJ, Rothenberger A, Ludolph AG, Rizzo R, Skov L, et al. European clinical guidelines for Tourette syndrome and other tic disorders. Part II: pharmacological treatment. Eur Child Adolesc Psychiatry. 2011;20:173-96.

30. Capriotti MR, Himle MB, Woods DW. Behavioral treatments for Tourette syndrome. Journal of obsessive-compulsive and related disorders. 2014 Oct;3(4):415-20. PubMed PMID: WOS:000345604400017. English.

31. Piacentini J, Woods DW, Scahill L, Wilhelm S, Peterson AL, Chang S, et al. Behavior therapy for children with Tourette disorder: a randomized controlled trial. JAMA : the journal of the American Medical Association. 2010;303:1929-37. PubMed PMID: 20483969.

32. Wilhelm S, Peterson AL, Piacentini J, Woods DW, Deckersbach T, Sukhodolsky DG, et al. Randomized trial of behavior therapy for adults with Tourette syndrome. Arch Gen Psychiatry. 2012 Aug;69(8):795-803. PubMed PMID: 22868933. Pubmed Central PMCID: PMC3772729.

33. Verdellen CW, Keijsers GP, Cath DC, Hoogduin CA. Exposure with response prevention versus habit reversal in Tourettes's syndrome: a controlled study. Behav Res Ther. 2004 May;42(5):501-11. PubMed PMID: 15033497.

34. Verdellen C, van de Griendt, J, Kriens, S, van Oostrum, I Tics: Therapist Manual. Amsterdam Boom Cure & Care; 2011.

35. Hartmann A, Martino D, Murphy T. Gilles de la Tourette syndrome - A treatable condition? Rev Neurol (Paris). 2016 Aug - Sep;172(8-9):446-54. PubMed PMID: 27476415.

36. Whittington C, Pennant M, Kendall T, Glazebrook C, Trayner P, Groom M, et al. Practitioner Review: Treatments for Tourette syndrome in children and young people - a systematic review. J Child Psychol Psychiatry. 2016 Sep;57(9):988-1004. PubMed PMID: 27132945.

37. Yang C, Hao Z, Zhu C, Guo Q, Mu D, Zhang L. Interventions for tic disorders: An overview of systematic reviews and meta analyses. Neurosci Biobehav Rev. 2016 Apr;63:239-55. PubMed PMID: 26751711.

38. Ghanizadeh A. Twice-weekly aripiprazole for treating children and adolescents with tic disorder, a randomized controlled clinical trial. Ann Gen Psychiatry. 2016;15(1):21. PubMed PMID: 27579050. Pubmed Central PMCID: PMC5004313.

39. Gerasch S, Kanaan AS, Jakubovski E, Muller-Vahl KR. Aripiprazole Improves Associated Comorbid Conditions in Addition to Tics in Adult Patients with Gilles de la Tourette Syndrome. Front Neurosci. 2016;10:416. PubMed PMID: 27672358. Pubmed Central PMCID: PMC5018494.

Om dokumentet: Tourettes syndrom och andra ticssyndrom

Författare:
Per Andrén, leg. psykolog, BUP OCD och relaterade tillstånd; doktorand, Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet
Granskat av:
Sakkunniga i Psykiatrirådet, SLL, samt remissinstanserna enligt projektplan
Stockholms läns läkemedelskommitté:
Expertrådet för psykiatriska sjukdomar
Publicerat:
Maj 2017