Hjärtsvikt

Definition

Ett heterogent tillstånd med flera orsaker där hjärtat är oförmöget att pumpa tillräckligt med blod för att tillfredsställa kroppens metabola behov (framåtsvikt) alternativt bibehållen pumpvolym endast tack vare kompensatoriskt förhöjda fyllnadstryck (bakåtsvikt).

Epidemiologi

Incidensen av hjärtsvikt är cirka 0.35 procent (>7.000/år i regionen).

Prevalensen av hjärtsvikt är cirka 2 procent (>40.000 i regionen).

Både incidens och prevalens ökar markant med åldern.

Etiologi

• Status post infarkt (akut eller kronisk ischemisk hjärtsjukdom)
  
• Hypertoni
  
• Diabetes mellitus
  
• Klaffsjukdom
  
• Inlagringssjukdom (till exempel amyloidos, hemokromatos)
• Övriga orsaker (till exempel vid myokardit, toxisk effekt av alkohol, cellgifter)
  
• Idiopatisk dilaterad kardiomyopati

Riskbedömning för återinsjuknande och dålig prognos

• Hög ålder >80 år
• NYHA klass IIIb/IV
• Två eller fler vårdtillfällen för hjärtsvikt på sjukhus på ett år
• Kraftigt nedsatt njurfunktion (eGFR <30 ml/min)
• Kvarstående högt NT-proBNP, hyponatremi, EF <20 procent
  
• Lågt maximalt syreupptag vid arbetsprov (<12 ml/kg x minut)
• Kakexi. Ofrivillig viktnedgång >5 procent under 6 månader

Utlösande faktorer

• Alkohol
  
• Arytmi
  
• Läkemedelsbehandling (till exempel NSAID, cytostatika)
  
• Infektioner
  
• Järnbrist/anemi
  
• Ej optimalt behandlade underliggande sjukdomar (diabetes, hypertoni, ischemisk hjärtsjukdom, klaffel)
• Bristande följsamhet (till exempel utsatt sviktmedicinering, ökat salt-/vätskeintag, felaktig kost)

Hjärtsvikt är allvarligt och sjukdomsmodifierande behandling gör stor skillnad och ska insättas tidigt och drivas mot måldoser enligt riktlinjer.

Upptäck hjärtsvikt GENAST – Genomför EKG, Natriuretisk peptid vid Andfåddhet, Svullnad och/eller Trötthet. Se figur nedan.

Vid NT-proBNP >2000 ng/L ska enligt vårdförlopp Hjärtsvikt, nydebuterad ekokardiografi göras <14 dagar, om 400-2000 ng/L <30 dagar: 125-400 ng/L - eko om hög klinisk misstanke.

Symtom

Kardinalsymtomet är andnöd (dyspné), vilken ofta förvärras vid ansträngning och i liggande (ortopné). Paroxysmal nattlig dyspné eller ortopné är typiska hjärtsviktsymtom.

• Trötthet
  
• Andfåddhet
  
• Nedsatt kondition och allmäntillstånd
  
• Ödem (pittingtyp)
  
• Viktuppgång, bensvullnad och ascites
  
• Ortopné
  
• Paroxysmal nattlig dyspné
  
• Nattlig hosta
  
• Nykturi
  
• Palpitationer såsom hjärtklappning eller andra obehag i bröstet

Funktionsgrupp

Hjärtsviktssymtom anges i lugnt skede i olika funktionsklasser enligt New York Heart Association (NYHA) hos patienter med diagnostiserad hjärtsvikt:

NYHA I: Inga symtom vid normal fysisk aktivitet.

NYHA II: Lätt begränsning med opåkallad andfåddhet och trötthet vid normal fysisk aktivitet.

NYHA III: Markerad nedsättning med andfåddhet och trötthet vid lätt till måttlig fysisk aktivitet. Klassen delas upp i IIIa och IIIb beroende på om patienten klarar att gå >200 meter (IIIa) eller ej (IIIb).

NYHA IV: Svår nedsättning med andfåddhet och trötthet redan i vila eller symtomökning vid minsta ansträngning. Patient ofta sängbunden.

NYHA klass har stark prognostisk innebörd, se nedan under rubrik Prognos.

Diagnos

Kriterier för diagnosen vänstersidig hjärtsvikt beskrivs nedan enligt Europeiska kardiologföreningen. För andra mer ovanliga former av hjärtsvikt än vänsterkammarsvikt, se nedan i detta avsnitt.

Hjärtsvikt med nedsatt ejektionsfraktion (≤40%) – HFrEF (150.1A):

• Symtom förenliga med hjärtsvikt i vila eller vid ansträngning som andnöd, trötthet eller ankelödem.
  
• Kliniska fynd som talar för hjärtsvikt är till exempel takykardi, 3:e hjärtton, lungrassel, pleuravätska, perifera ödem, jugularisstas eller takypné, lågt blodtryck och perifer kyla.
  
• Nedsatt ejektionsfraktion vänster kammare ≤40%.

Hjärtsvikt med lätt nedsatt ejektionsfraktion (41-49%) - HFmrEF (I50.1B):

• Symtom och kliniska fynd förenliga med hjärtsvikt som ovan.
• Ejektionsfraktion vänster kammare 41-49%.

Hjärtsvikt med bevarad ejektionsfraktion (≥50%) HFpEF (I50.1C):

• Symtom och kliniska fynd förenliga med hjärtsvikt som ovan.
  
• Ejektionsfraktion vänster kammare ≥50%.
  
• Relevant strukturell hjärtsjukdom: hypertrofi av vänster kammare (ökad vänsterkammarmassa (>115 (män)/95 g, (kvinnor)/kvm)*, förstoring av vänster förmaksvolym (>34 ml/kvm), vid flimmer >40 ml/kvm*.
• Minst måttlig diastolisk dysfunktion i vänster kammare (E/e´ ≥13, e´ <9 cm/s) och/eller förhöjd natriuretisk peptid (>400 ng/L akut, >125 ng/L i lugnt skede, vid förmaksflimmer >365 ng/L)*, tricuspidalisinsufficiens >2,8 m/s.

*Brytpunktsvärden för diastolisk eller strukturell hjärtfunktions-störning enligt Europeiska riktlinjer (ESC) 2021 för diagnostik och behandling av hjärtsvikt. Fler positiva parametrar stärker diagnos. Vid flimmer anges vänster förmaksvolym >40 ml/kvm som brytpunkt.

Prognos

Anamnes

• Hereditet: Anhopning i släkten av hjärtsvikt
  
• Risk-/orsaksfaktorer: Se ovan under rubrik Etiologi och Riskbedömning
  
• Symtom: Hastighet i symtomutveckling, funktionsgrupp enligt NYHA

Status

• Hjärta: Takykardi, extra ton (tredjeton), blåsljud
  
• Lungor: Dämpning, rassel, pleuravätska
  
• Övriga: Takypné, halsvenstas, perifera ödem (Pittingtyp), perifer cyanos, kalla händer och fötter, bukpalpation (leverförstoring, ascites), viktökning och blodtryck

Laboratorieprover

• NTproBNP, Hb, Na, K, Kreatinin, PK, B-glukos, TSH, CRP, järnstatus (transferrin, S-järn, transferrinmättnad, ferritin). Förhöjda järnvärden ses vid hemokromatos. 
• Vid kronisk återkommande svikt tas järnstatus som led i utredning för eventuellt tillägg intravenös järnbehandling vid järnbrist, se behandlingsavsnitt och rubrik Behandling nedan.
• Natriuretisk peptid (inom Region Stockholm används NT-proBNP): Lågt/normalt värde utesluter med största sannolikhet hjärtsvikt hos obehandlad, tillsammans med normalt EKG. Högt värde är relaterat till förhöjda fyllnadstryck (typiskt vid hjärtsvikt) och föranleder fortsatt utredning med ekokardiografi.

Undersökningar

• Hjärt-lungröntgen, framförallt för uteslutande av annan sjukdom.
  
• Vilo-EKG: Helt normalt EKG talar starkt emot hjärtsviktsdiagnos.
  
• Ekokardiografi: Är den metod som bäst beskriver hjärtats funktion och kan även ge en bild av etiologin till hjärtsvikt. Även den diastoliska funktionen kan bestämmas. Ekokardiografi ska ingå för att bekräfta diagnosen av hjärtsvikt både vid nedsatt och bevarad ejektionsfraktion.
  
• Enbart kliniska fynd, onormalt EKG eller förhöjt NT-proBNP räcker inte för att ställa diagnosen hjärtsvikt. Höga värden av NT-proBNP styrker dock diagnosen ytterligare.
  
• För andra mer ovanliga former av hjärtsvikt än vänsterkammarsvikt, såsom isolerad högerkammarsvikt, klaffel med flera krävs ekokardiografi.
• Vid svårförklarade symtom behövs ytterligare utredning, via kardiolog: MR hjärta, DPD-scint vid misstanke amyloidos, angiografi, kardiopulmonellt arbetsprov, hjärtkatetrisering, genetisk konsultation.

Differentialdiagnoser

• Tyst (smärtfri) myokardischemi
  
• Arytmier (brady- eller takykardi men utan primär hjärtfunktionsstörning)
  
• Lungsjukdomar: Till exempel kroniskt obstruktiv lungsjukdom, lungemboli, pulmonell hypertension, lungcancer
  
• Anemi
  
• Venös insufficiens
  
• Adipositas
  
• Njursvikt
  
• Thyreotoxikos, hypotyreos
  
• Sömnapné
  

Egenvård

Fysioterapi och FaR vid hjärtsvikt

Indikation: Fysisk träning som behandling av kronisk hjärtsvikt ska enligt vårdförloppet erbjudas alla personer med stabil kronisk hjärtsvikt i NYHA-klass II-III. Initial bedömning och träning bör ske under ledning av fysioterapeut, vanligen används symtombegränsat cykeltest alternativt submaximalt gångtest för bedömning av träningsgrad. Detta gäller såväl för patienter med vänstersvikt oavsett EF (HFrEF, HFmrEF och HFpEF). Stor potential finns för förbättring efter fysioterapi.

Efter en period av träning, alternativt om patienten önskar träna på egen hand, kan ett recept på fysisk aktivitet (FaR) skrivas.

Vid behov bör kompletterande bedömning göras av hjärtspecialist och vid svårvärderade och svårt sjuka patienter rekommenderas remiss för arbetsprov med syreupptagsbestämning för bedömning av träningsnivå (kardiopulmonellt arbetsprov - görs på flertalet av de stora sjukhusen).

Kontraindikation: Okompenserad hjärtsvikt, obstruktiv hypertrof kardiomyopati, signifikant klaffsjukdom (framförallt aortastenos), aktiv myokardit, blodtrycksfall, allvarlig arytmi eller grav ischemi under arbete. Andra allvarliga sjukdomar såsom pågående infektion, okontrollerad diabetes, okontrollerad hypertoni, nyligen genomgången lungemboli.

Ordination efter individuell bedömning: Konditionsträning 3-5 ggr/v, lätt till måttlig intensitet, i 30-60 minuter. Lämpliga aktiviteter är promenad, stavgång, gympa, cykling och vattengymnastik.

I tillägg rekommenderas styrketräning 2 ggr/v, 8-10 övningar med 10-15 repetitioner (FYSS 2021).

Har individen mycket låg kondition kan träningsperioden inledas med så kallad perifer muskelträning som inte belastar den centrala cirkulationen i någon större utsträckning. Efter ett par månaders perifer muskelträning kan sedan mer konditionsbaserad träning med stora muskelgrupper initieras.

Effekter: Ökad gångsträcka, ökat maximalt syreupptag, bättre livskvalitet, minskat behov av sjukhusinläggningar samt minskad dödlighet.

Evidensgraden är överlag god, men lägre evidens för effekter vid HFmrEF, HFpEF samt om överlevnaden förbättras.

FYSS rekommendation: Hjärtsvikt (pdf)

FaR-metoden: Samlad information om FaR med bland annat stöd till förskrivare

Läkemedelsbehandling

Behandlingsrekommendationen kan delas in i tre grupper beroende på vänsterkammarens ejektionsfraktion (EF).

Den medicinska behandlingen av kronisk hjärtsvikt syftar till att minska mortalitet, morbiditet och symtom, men också till att öka patientens livskvalitet.

Evidensen för behandling är mycket god och gäller framförallt för patienter med EF ≤40%.

Den tidigare behandlingstrappan vid HFrEF har ersatts av en ny behandlingsalgoritm där basbehandling med fyra preparat utgör grunden.

Behandling vid HFrEF (EF ≤40%)

De flesta patienter med kronisk hjärtsvikt med nedsatt vänsterkammarfunktion (HFrEF) ska erbjudas behandling med samtliga fyra basläkemedel, se bild nedan. SGLT2-hämmare rekommenderas oavsett förekomst av diabetes.

I regel bör insatt hjärtsviktsbehandling vid nedsatt vänsterkammarfunktion fortsätta även om EF har normaliserats.

Vid nyupptäckt hjärtsvikt (HFrEF)

1. Om patientens tillstånd inte kräver snabb sjukhusbedömning skickas remiss till hjärtmottagning. Behandling ska insättas eller justeras i väntan på besöket på mottagningen.
2. Om patienten inte önskar remiss gäller att på bästa sätt sköta behandlingen via den egna vårdcentralen. Samråd gärna med hjärtkonsult eller hjärtmottagning.

Vid punkt 1 och 2 ovan påbörjas behandling med basläkemedel (och i regel diuretika).

Inled behandling med 2 baspreparat eller lägg till 1-2 preparat ifall patienten redan står på behandling med några av basläkemedlen. Insättning av samtliga fyra basläkemedel rekommenderas, helst inom 4 veckor. Ordningsföljden vid insättning har mindre betydelse men väljs utifrån patientens sjukdomsprofil och redan befintliga medicinering. Inled med låga doser. Upptitrering kan ske på hjärtsviktsmottagning.

*ARB vid besvärlig rethosta av ACEh.

Källa: Läkemedelsordförandekollegiet i Sverige (LOK)

Förkortningar i tabellen: BB = Beta-blockerare, SGLT2h = SGLT2-hämmare, ACEh = ACE-hämmare, ARB = Angiotensin-Receptor-Blockerare, MRA = Mineralkortikoid-Receptor-Antagonist, ARNI = Angiotensin-Receptor/Neprilysin-inhiberare, SR = sinusrytm.

Gröna fält i tabellen: Ska ges i första hand. God dokumentation vid HFrEF. Dokumentation vid HFmrEF.

Gula fält i tabellen: Ska ges eller övervägas i andra hand. God dokumentation vid HFrEF.

Behandling vid HFmrEF (EF 41-49%)

Samma behandling som vid HFrEF ska övervägas. Evidensgraden är dock lägre.

Behandling vid HFpEF (EF ≥50%)

För patienter med hjärtsvikt och HFpEF ska grundsjukdomar (till exempel hypertoni, ischemisk hjärtsjukdom, flimmer) och komorbiditet (till exempel diabetes, njursvikt, KOL, övervikt, järnbrist/anemi) behandlas. Diuretika ges vid behov. SGLT2-hämmare har visat minskad risk för sjukhusinläggningar på grund av hjärtsvikt.

Läkemedelsgrupper

Samtliga läkemedelsgrupper påverkar överlevnad, sjukhusinläggningar och livskvalitet vid HFrEF.

Alla läkemedelsgrupper är blodtrycksänkande vilket kan ge symtomatisk hypotension och negativ effekt på njurfunktionen.

Inför och under behandling, kontrollera njurfunktion, elektrolyter och blodtryck.

Diuretika

Diuretika ges vid kliniska tecken eller symtom på vätskeretention/ödem/stas. Diuretika har främst en central roll i symtombehandling. Eftersträva minsta möjliga effektiva dos. Loop-diuretika är att föredra vid hjärtsvikt.

Dosen justeras utfrån symtom och ”torrvikt”. Självbehandling med ökad diuretikados vid viktuppgång, ödem eller andfåddhet är önskvärd. Se Diuretikabehandling vid hjärtsvikt (Janusinfo).

Tiazider har sämre effekt vid nedsatt njurfunktion och bör inte användas vid eGFR <30 ml/min. Kontrollera elektrolyter och njurfunktion.

Minskad dos vid vätskeförlust som kraftig svettning och diarré. Se Tänk på risken för negativa effekter av läkemedel vid akut försämrad njurfunktion (Janusinfo).

Tillägg av tiazider till loopdiuretika förstärker den diuretiska effekten men ökar risken för biverkningar och ska endast ges efter utprövning av hjärtsviktsläkare.

ACE-hämmare

Börja med låg dos och öka gradvis till måldos/högsta tolererade dos.

Kaliumtillskott kan i allmänhet sättas ut och diuretikadosen minskas/sättas ut när patienten fått adekvat dos av ACE-hämmare.

ARB

ARB rekommenderas som alternativ framförallt vid ACE-hämmarintolerans (vanligen på grund av hosta).

Betablockerare

Använd låg initial dos och titrera långsamt. Kontraindicerat vid symtomgivande hypotension eller bradykardi (<50 slag/minut).

Mineralkortikoidreceptorantagonist (MRA)

Öka inte dosen om påtaglig försämrad njurfunktion eller hyperkalemi uppstår. Lätt förhöjt och stabilt P-kalium upp till 5,5 mmol/l kan dock oftast tolereras. Eplerenon är en nyare mineralkortikoidreceptoragonist med mindre hormonella biverkningar (gynekomasti).

SGLT-2-hämmare

Kräver ingen upptitrering. Behandlingen är effektiv även till patienter utan diabetes mellitus typ 2. Ska inte ges vid diabetes mellitus typ 1 på grund av ökad risk för ketoacidos.

SGLT2-hämmare kan nyinsättas ned till eGFR 20 ml/min. Den blodsockersänkande effekten avtar med minskande njurfunktion och är låg vid eGFR <45 ml/min. Den kardiovaskulära och njurskyddande effekten finns dock kvar även vid lägre eGFR.

Observera risk för ketoacidos även vid normala blodsockervärden. Sätt ut vid vätskebrist och överväg behandlingsuppgehåll vid akut sjukdom (se Patientinformation nedan). Glukosuri uppstår som en följd av behandlingen och kan ge upphov till urogenitala infektioner. Viss vätskedrivande och blodtryckssänkande effekt kan förekomma.

Patientinformation - insättning av SGLT2-hämmare

ARNI

Angiotensin Receptor Neprilysin Inhibitor (Entresto) bör övervägas för patienter med symtomatisk hjärtsvikt och nedsatt EF (<50%) trots optimal behandling enligt ovan. Läkemedlet ska inte kombineras med ACE-hämmare. Ställningstagande till behandling med ARNI sker på hjärtmottagning.

Digitalis

Digoxin kan övervägas som symtomatisk behandling och som frekvensreglering vid förmaksflimmer. Används i låg dos. Läkemedelskoncentrationen bör ligga kring 1 nmol/l.

Kaliumsubstitution

Hypokalemi vid hjärtsvikt ska undvikas. Kaliumklorid ger den snabbaste behandlingseffekten vid hypokalemi. Undvik kaliumcitrat (Kajos). Mineralkortikorecepteragonister (MRA), spironolakton och eplerenon är bra på längre sikt och har en förebyggande effekt mot hypokalemi.

Intravenös järnbehandling

Järnbrist är vanligt hos hjärtsviktspatienter. Intravenös järnbehandling förbättrar livskvaliteten samt minskar behovet av sjukhusvård vid HFrEF och HFmrEF. Järnbehandling iv ska övervägas (med eller utan anemi) vid S-ferritin <100 mikrogram/l eller vid S-ferritin 100-299 mikrogram/ och P-transferrinmättnad <0,2 (20%).

Maximal engångsdos är 15 mg järn/kg kroppsvikt, men ska inte överstiga 1000 mg järn.

Dosering och uppföljning

Ferinject 50 mg/ml ges vanligen som långsam intravenös injektion eller infusion, se Fass.

OBS! Intravenöst järn kan framkalla allvarliga allergiska reaktioner. Beredskap för allergisk reaktion ska finnas och patienten ska observeras minst 30 minuter efter administration.

Acetylsalicylsyra

Vid svikt orsakad av ischemisk hjärtsjukdom ges ASA 75 mg x 1.

Läkemedel att undvika

Undvik kalciumantagonister med negativ inotrop effekt (verapamil och diltiazem) på patienter med nedsatt ejektionsfraktion. Undvik läkemedel som ger vätskeretention, till exempel NSAID-preparat.

Vaccinationer

Influensa- och pneumokockvaccination rekommenderas, liksom covid-vaccination. 

Medicinteknisk behandling

• Sviktpacemaker - CRT (Cardiac Resynchronization Therapy)
  Patienter med NYHA II-IV och kvarstående symtom trots optimal behandling, LVEF ≤35% och breda QRS (QRS ≥130 ms) är aktuella för denna behandling som kan vara mycket effektiv.
• Implanterbar defibrillator - ICD (Implantable Cardioverter Defibrillator)
  ICD har visats minska risk för plötslig död hos vissa patientgrupper. Kan ges i kombination med CRT (förkortas CRT-D).
• Mekaniskt pumpstöd
  Kan övervägas för svårt sjuka patienter i väntan på hjärttransplantation.

Icke-farmakologisk behandling

• Kontrollerat vätskeintag: Cirka 1,5-2 l över dygnet
  
• Rökstopp
  
• Viktnedgång vid fetma (BMI över 30)
  
• Måttligt alkoholintag. Alkohol kan leda till till exempel rytmrubbningar. Vid alkoholorsakad hjärtsvikt (kardiomyopati) bör patienten helt avstå alkohol.
  
• Saltintag begränsas, framförallt vid svårare hjärtsvikt. 
  
• Depressiva besvär är vanligt vid hjärtsvikt och är en negativ prognostisk faktor. Vid behov depressionsskattning. Samarbete med psykiatrisk mottagning och/eller antidepressiv behandling.
• Sömnstörningar är vanliga och ska utredas vid behov. Vid ortopné kan upprätt sovställning underlätta.
• Motion har positiva effekter på såväl överlevnad som livskvalitet och den fysiska prestationsförmågan. Ansträngningen bör vara lätt till måttlig och anpassad till den enskilda patienten. Konsultera vid behov hjärtsviktsmottagning för remiss till fysioterapeut för hjärtsviktspatienter.
•  Informera patient om att väga sig regelbundet, ge akt på viktuppgång och instruera patienten om hur eventuell viktuppgång ska behandlas på ett adekvat sätt.

För klok läkemedelsbehandling av de mest sjuka äldre (MSÄ), se Janusinfo: Hjärtsvikt

Att tänka på vid sjukskrivning

Tidiga åtgärder för anpassning av arbetsuppgifterna till patientens arbetsförmåga.

Att tänka på vid bedömning av arbetsförmåga

Graden av nedsättning av arbetsförmågan beror på symtomens svårighetsgrad och arbetets krav på fysisk aktivitet.

Att tänka på vid utfärdande av sjukintyg

Om funktionsnedsättningen kvarstått ett halvt år utan förbättring är byte av arbetsuppgifter troligen nödvändigt.

Rekommenderad tid för sjukskrivning

Se Arbetsverktyg för sjukskrivning, Socialstyrelsen: Hjärtsvikt

Graden av symtom bestämmer fortsatt uppföljning:

Allmänläkare

• Stabil kronisk svikt NYHA I-II kontrolleras hos allmänläkare efter vårdplan från hjärtsviktsmottagning:
  
  • Vid akut försämring: Remiss till akutmottagningen, alternativt ombeds patienten söka direkt.
    
  • Vid progredierande svikt trots behandling: Remiss till hjärtsviktsmottagning alternativt dagvårdsenhet.
    

Specialiserad öppenvårdsmottagning kardiologi

• Kronisk hjärtsvikt där specifika ingrepp förväntas eller har utförts (till exempel klaffoperation, CRT, ICD, transplantation eller vänsterkammarpump) kontrolleras, liksom efter bedömning patienter i NYHA III-IV.
• Yngre patienter med kardiomyopati som kan vara fall för avancerad behandling kontrolleras hos hjärtsviktsläkare.

Avancerad sjukvård i hemmet (ASIH)

• Kronisk svår hjärtsvikt som ofta behöver intravenös diuretika kan kontrolleras i hemsjukvård (ASIH), alternativt i samarbete vara fall för direktbesök eller inläggning på akuta dagvårds- eller slutenvårdsenheter för hjärtsvikt, alternativt palliativa enheter med kunskaper om hjärtsviktsvård.

• Arytmier, speciellt förmaksflimmer och ventrikulära arytmier, med yrsel eller synkope
  
• Tromboembolism på grund av förmaksflimmer eller tromb i vänster kammare
  
• Iatrogena elektrolytrubbningar (hypokalemi, hypomagnesemi)
  
• Plötslig död/hjärtstopp
  

• Registrering av etiologi och funktionsgrupp samt typ av hjärtsvikt: I50.1A, I50.1B, I50.1C, I50.0, se högst upp på sidan.
• PvQ-indikatorer för patienter med HFrEF (I50.1A):
  
  • Hj01: Förekomst av diagnos hjärtsvikt
  • Hj02: Andel patienter med HFrEF som behandlas med betablockerare
  • Hj03: Andel patienter med HFrEF som behandlas med RAAS-blockad
  • Hj04L: Andel patienter med hjärtsvikt som varit på återbesök, läkare
  • Hj05: Andel patienter med HFrEF som behandlas med betablockare och RAAS-blockad
  • Hj13: Andel patienter med hjärtsvikt som fått handledd fysisk träning av fysioterapeut, på rehabenhet
•  Utfört brytpunktssamtal vid beslut om palliativ vårdnivå.